Pillan

Det är sanslöst. Jag har precis avslutat Harry Potter och HalvblodsPrinsen. Det är bok nummer sex. Den nästa sista boken.  One to go, alltså. Sen är det finito. Och min älskade Draco /dormiens/sinister/veritas/ trilogi, den har ett kapitel kvar. (Trilogion är löjligt mycket insider, jag vetesjutton om nån mer svensk känner till dess existens, men ack, fanfiction på högsta nivå.) Sen är det slut där med. Vad ska jag nu hålla hårt i? Jag börjar känna mig lite orolig. Hoppas att J.K. Rowling slår till med en bok på minst en halv miljon sidor som slutkläm. Då har jag ett tag på mig.


Nejmen, jag vet att jag är århundradets Harry Potter junkie, men det får ni leva med. Ni som inte är det har bara aldrig öppnat ögonen, inte för något. Sorgligt, men ack så sant.


Nu ska jag dricka en kopp té, för jag håller på att förfrysa.


Tempus Fugit, så sant som det är sagt. // Pillan

Gah, jag blir tokig. Vad är det för fel på folk? Jag blir så trött på människor som går bakom ryggen på andra, som tror att säger dom säger och gör inte ska komma upp till ytan tillslut. Varför vara så jäkla falsk? Var ärlig mot er själva och andra istället. Tydligen har folk STORA problem med detta. Man lär sig med tiden iallafall vilka man kan lita på, vilka som alltid kommer finnas där och vilka som är sig själva. Och tro mig, även om ni anser att ni inte är en sådan person, så lär ni bli varse om detta. Vakta er tunga, för ni lär få äta upp allt ni sagt en vacker dag. Kan inte människor växa upp? Kan inte människor lära sig att det tjänar ingenting till att snacka skit, skvallra och whatever.


Ni behöver en kurs i livets instruktioner, ifall ni vill ha några kvar vid er sida i slutet. Visst, man kan lita på alla, man kan TRO att folk älskar en, uppskattar en och gör allt detta trots att man kan bli smärre galen, arg eller grinig ibland. Men människor accepterar inte sånt hur länge som helst. De bör inte göra det iallafall. Jag har slutat med det. Vid en viss punkt i livet växer man upp, och lär sig en hel del om andra och om sig själv. Det ni bör lära er idag, som jag önskar att jag vetat för längesen är:


Det dina vänner gör mot andra, vänner, bekanta, som ovänner, kan dom lika gärna göra mot dig. I dagens läge är tydligen inte vänskap något att slåss för, något att hålla hårt i. Men att bara skaffa nya människor som står ut med en funkar inte. Dom som du skapat ett liv med då? Dom som delat allt med dig? Håll hårt i dom, och var ärlig mot dem. Säg vad du tycker istället för att gå bakom deras rygg. Är du ärlig mot mig så kommer jag att vara ärlig mot dig.

Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om det.

Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du får och sov inte så mycket som du skulle vilja.

När du säger: ”Jag älskar dig”, säg det på riktigt.

När du säger: ”Jag är ledsen”, se personen i ögonen.

Driv aldrig med andras drömmar.

Om du inte håller med eller har samma åsikt, förbli ändå lojal.

När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.

Läs fler böcker och se mindre på TV.

När du blir gammal minns det som varit, då kan du njuta av det en andra gång.

Läs mellan raderna.

Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig sin tillgivenhet.

Lägg inte näsan i blöt.

Har ni lärt er något ännu? Kanske.. Men lova mig att från och med imorgon så kommer ni att vara ärliga mot andra (speciellt era vänner), döm inte människor, gå inte bakom ryggen på dem som du kallar för dina vänner och framför allt; var ärlig mot dig själv. Säg upp vänskaper du inte vill ha, gör inte saker du mår dåligt av, och lär dig utav dina misstag.


Och till mina "vänner". Vänner inom "kaninöron", eftersom man aldrig kan veta vilka som finns där för en, om de inte är ärliga. Jag dömer er inte, men många är inte ärliga. Vissa är, men andra inte. Hur ska jag veta? Ni är inte alla ärliga mot er själva, och inte mot mig. Umgås inte med mig om ni inte vill ha mig som er vän. Svik mig inte, ljug inte, dela med er utav det ni känner, och lyssna på det som jag känner. Bry er, för jag bryr mig om er. Jag tänker inte hålla tag i vänner som inte vill ha mig i sina liv. Men det kan inte jag se eller veta, ni får vara ärliga. Hellre ett ärligt nej än ett falsk ja.


Känns det bra?

Ni som får ett sug i magen, eller vart som helst, ni bör tänka till lite. Ärlig? Hm?

Och tro mig, jag vet/känner saker som ni tror att jag inte vet/känner. Jag kan ta reda på vilka som går att lita på, eller så kommer det fram tillslut. Men inte från den personen, utan från någon annan. Att vara ärlig tjänar man på i längden. Det går att förlåta en ärlig person. Men lögnare har jag inte mycket tillövers för.


’ni är mitt liv men vi är inte ensamma. vi har ju varandra.’
Ni ska veta att vissa av er älskar jag, som om ni vore min egen familj. Det skulle bara vara skönt att få det gensvaret tillbaka från er. Vissa får man det ifrån, andra inte.

"Vi pratar om vart vi ska inatt, men jag antar att vi menar hela livet." 

Mamma, Pappa, Morgan och Andréas. Värdefulla. Att man kan älska människor så mycket, när man på sätt och vis blivit påtvingad dem, man har ju inte valt sin familj själv. Och utan tvekan ska Sam räknas in här. Det är en bra fråga, hur kan man älska någon så mycket, när man träffats så få gånger? Hur kan hela min värld rämna när det hänt dig något? Hur kan du kännas som en bror för mig? Du är så äkta. Du talar inte ens samma språk som mig och familjen. Pappa kan max 20 ord på engelska, men han älskar dig lika mycket som alla andra, även fast han inte kan prata med dig. Det är något speciellt med dig.


Och vännerna, plus alla andra som kikar in här. Jag försöker inte kasta skit på någon genom det här inlägget. Ni som inte är ärliga mot mig, ni som döljer saker för mig - vad är det som är så farligt med sanningen? Jag tror inte ens att någon av er känner mig helt och hållet. Jag är inte helt säker här, men nästan. Ni har ju lärt känna olika delar utav mig, allihopa.


"There is a crack in everything, that's how the light get in.."


det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid, ibland är det så..