Slöandet har tagit nya höjder

Efter att ha spenderat gårdagen på jobbet för att sluligen hamna hos P med en pizza och femtio omgångar Mario Party 8 på Wii så tänkte jag även fortsätta lördagen i samma slappa tempo. Fast utan jobbande då. Så jag har gått en långpromenad, tvättat lite, tagit en dusch, slängt ihop en förjävla god tacopaj och läst ett kapitel i en skolbok. Och jag har fan inte tänkt göra mer än så.

Därför blir det nu en film, eller några tvavsnitt, och lite glass till det. Det blir fint det.
Imorgon blir det ju faktiskt jobb, 11-21.

Sherry Darling

Your mama's yappin' in the backseat
Tell her to push over and move them big feet
Every Monday morning I gotta drive her down to
the unemployment agency
Well this morning I ain't fighting, tell her I've give up
Tell her she wins if she'll just shut up
But it's the last time that she's gonna be ridning with me

You can tell her there's a hot sun beating on the blacktop
She keeps talkin' she'll be walkin' that last block
She can take a subway back to the ghetto tonight
Well I got some beer and the highway's free
And I got you and baby you got me

...

Death is but crossing the world, as friends do the seas; they live in one another still. For they must needs be present, that love and live in that which is omnipresent. In this divine glass they see face to face; and their converse is free, as well as pure. This is the comfort of friends, that though they may be said to die, yet their friendship and society are, in the best sense, ever present, because immortal.

(William Penn, More Fruits of Solitude)

Stort Liv

Jag gick på en gata mot ett äventyr
Jag kom till en plats där pengar styr
Där spriten var billig men fyllan dyr
Man fattar lätt varför mänskor flyr
Det är ett hårt liv

Jag har sett hur du kämpar för att ta dig loss
Hur rösten manar; Stå upp och slåss
Hur dumheten sprakar med tomtebloss
Hur den fadda massan skriker; Kom med oss
Det är ett tufft liv

Jag reste iväg för att få nånting gjort
Jag trodde sporren fanns på annan ort
Men deras klockor gick lika fort
Det är ett snabbt liv

Jag satt i en bar långt västerut
Där jag känner mig hemma och har vart förut
På TV:n visade man ett lyckligt slut
Och allt såg plötsligt lite bättre ut
Det är ett gott liv

Generalisering av klädstilar.

Jag läste någonstans om det är så att människor på olika högskolor har olika sätt att klä sig på. Om detta vet jag ju inget, eftersom jag bara går i gymnasiet. Men på gymnasiet är det ju sjukt indelat, alla linjer har sin egen lilla dresscode! Jag tänkte redogöra för några av dem;

(Detta bör inte tas på allvar, då jag gör enorma generaliseringar!)

Estet; Esteterna varierar sig ganska mycket från elev till elev. Ett som dock är säkert är att de alla har minst en Palestinasjal i sin ägo. Då många esteter är lantisar som blivit påtvingade att spela ett instrument av sina föräldrar, så är det inte en särskilt modemedveten linje. Gärna seconhand, hemsytt och ful- matchat. Esteterna kännetecknas också med sina lustiga frisyrer.

Natur; (Denna åsikt baserar sig mycket på vad Petra en gång i tiden sa) Naturarna är väldigt inriktade på skolarbetet, vilket är en självklarhet då det faktiskt krävs toppbetyg för läkarlinjen. Skolböckerna som man släpar hem har man inte i en väska, nej nej, här duger första bästa ICA eller Konsum- kasse alldeles utmärkt. SLittåligt material och utan någon modekoll. För korta byxor är också populärt, likaså tröjor som förlorar styrseln för flera år sedan. Begagnat från ett storasyskon? Mer än gärna. Att matcha rött med rosa och prickit med randigt är även det en favorit. För killarna gäller gamla avlagda skjortor, och gympaskor som gick ur tiden för århundraden sedan. Gympaskor är dock något som gäller för både tjejer och killar, hur ska de annars klara av att spinga till lektioner tjugo minuter för tidigt?

El; El- killarna kännetecknas vid sina för korta byxor, gamla luvtröjor och fula kepsar. De har gärna vandrartofflor med tubsockor i, eller gamla arbetarkängor. Tystlåtna, ses aldrig i caféterian (eller någonstans där folk är), och trivs bäst ihop med sin EPA.

Sp; SP- eleverna är de elever som slaviskt följer modetidningarna och är små Ebba- kopior. De vill gärna vara trendsetters, men misslyckas alltid radikalt, trots att flera tjejer tar efter dem. Sp- eleverna kännetecknas vid sina identiska frisyrer, klädstilar och att de alla lånar kläder av varandra. De är stamkunder på krogarna, och alltid på jakt efter de senaste märkeskläderna. Syns alltid överallt där det finns killar att spana på, och andra människor att nedervärdera. Man hör dem alltid skvallra om det senaste, och de handlar enbart kläder i Stockholm (alla andra städer är sååå efter).

Media; Mediaeleverna kör gärna sitt eget lilla race med converseskor, Cheap Monday- tajta (gärna svarta) byxor och t-shirts från Carlings. De kan ofta vara lite punk- rockiga, men lyssnar ändå inte på sån musik. De dyrkar sina som indiepop band, gillar även Blink och Green Day. Att knyta skorna ordentligt är en dödssynd, och de syns oftast med en kamera i ena handen och en kaffe i den andra. Man ser dem alltid överallt, så man tvivlar på att de faktiskt gör något vettigt alls i skolan.

Handel; Består av en salig blandning med hellustiga människor, många av dem valde handel eftersom de inte kom in på något annat. De flesta har även några år på nacken, då de antingen gick IV innan, eller var tvunga att läsa om alla kurser. (Detsamma gäller Barn och Fritid.)

Det var några av de linjer jag ville säga mitt om idag, ta detta dock inte för allvarligt. Jag är väldigt ironisk och elak idag. Dessutom läser jag ju faktiskt en utav de här linjerna själv, så jag har självdistans.

...

Nu sover du min stjärna,
min midnattsdröm och vän,
och allt är kallt och otäckt,
det känns som att längta hem.

Och varför varför varför,
förlåt för att jag stör,
men varför är jag vaken
fastän tystnad gör mig skör?

Inte klaga, nej, men vaka,
sitta uppe natten lång,
trots att timmar blir millennium,
och själen känns för trång.

En liten historia..

Eftersom det är en vanlig, tråkig måndag tänkte jag rädda er med en fin liten historia. Fick den mailad till mig för evigheter sen av min bror, och nu är det på tiden att ni läser den!


En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass,som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? "Han måste vara knäpp". Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare. När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär en meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de
skulle ha en omgång". Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet,ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom  plocka upp böckerna och frågade honom var han
bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina
vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

 
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen. Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal. På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade
honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", sa han. När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia" Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var,räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.

hits