Pillan

Livet är ibland jävligt bra.

Och ibland helt jävla värdelöst.

Ibland funderar jag på att lägga ned den här bloggen, för den är oftast värdelös. Men sen kommer de där stunderna när man vill ventilera sig lite. Typ som nu. I och för sig vet jag inte ens om jag orkar ventilera massor med tankar, men ändå.

Jag blir så arg på fega jävla människor som bara stoppar huvudet i sanden så fort det är något. Såna som vänder kappan efter vinden bara så att de ska slippa ta en konfrontation. Och det här gäller även människor som påstår sig vara ärliga och rättframma. Aaah, yeah right vill jag lova.

Annars så är Flen precis så värdelöst som det kan bli.
Vad jag än föreslår att man ska hitta på så tycks ingen vilja göra något. Jag vet inte, kanske är det bara så att man inte vill umgås med mig, men då kan man ju säga det. Just det.

12 arbetsdagar kvar, sen tänker jag inte dyka upp här särskilt ofta alls. Mark my word på den. Vi ska bara se huruvida jag överlever 12 arbetsdagar och ett antal lediga dagar eller ej.

Nu ska jag höra om mina föräldrar vill gå på bio imorgon, för som vanligt så kan inte någon av alla de jag frågar svara ja eller nej om de vill göra nått eller inte. Så då står man med sista alternativet - övertalning av föräldrar. Fan tur att jag i 9 fall av 10 har världens bästa föräldrar.

Oh, en sista bara.
Jag blir ärligt talat fly förbannad på folk som måste vara nedvärderande eller "roliga" (dvs elak humor som inte uppskattas av någon) så fort de ska kommentera att någon annan faktiskt gör något av sitt liv. Det gäller allt möjligt, att man skaffar sig en utbildning (något som folk i allmänhet lider brist på), flyttar, skaffar ett visst jobb, umgås med vissa människor, gör vissa stora val här i livet. Svårt att sköta sitt eget ibland bara?

Jag är på så uruselt dåligt humör just nu att jag hoppas att ingen jävel tilltalar mig på minst en vecka.
Jag vill bara vara ifred.

Jag tänkte passa på och skriva av mig lite, lite trevlig och lite skit sådär.

Först och främst så trodde jag, eller nej, jag var helt ÖVERTYGAD om att jag valde mina vänner med yttersta omsorg.. Tji fick jag. Två av dessa idioter ska på intervju för hösten omgång av Robinson imorgon! HA HA HA. Helt galet. Fast om någon av dem kommer med så vill ju jag följa med och dricka gratis sprit på kändisfester.. =) Dubbelmoralen segrar.

Det är en helvetes massa folk som läser den här bloggen dagligen, men väldigt få som kommenterar. Jag fiskar inte efter kommentarer, för sånt klarar jag mig utan, jag är mest nyfiken på vilka som är och snokar här egentligen. Jag har en svag känsla av att jag känner er hela bunten.. Come on people!

Och förresten, vad hände med alla bloggar man brukade läsa? Alla har ju lagt ned. Mina vänner som uppdaterar sporadiskt, eller som har lagt ned, kom igen! I need you!

Det var väl de glada saker jag hade att komma med.
Jag är i allmänhet lite upprörd på folk just nu. Av ett flertal olika anledningar. Inte på mina nära och kära dock, det måste klargöras! Så ingen som vet med sig att de räknas in där behöver bli upprörd. Men, dit jag ville komma är att vissa personer har lite svårt att ta en vink. Jag vetesjutton hur jag ska förklara mig här, men principen är att jag håller en tämligen sporadisk kontakt med de personer som jag gillar. Och vill umgås med. Andra har en tendens att tränga sig på, och de lyckas heller inte fatta att nej, jag vill inte umgås med dig/er. Och så vidare.. Fast, om vi ska vara riktigt petiga här, så är jag mycket mycket mycket upprörd på folk som man själv tror sig vara vän med, men som i själva verket bara anser att man "känner varandra, och kanske umgås lite ibland". Inte okej. Nog för att jag är bra på att 'screena' ut folk, men jag brukar ju göra det jävligt tydligt. Det borde vara en allmän regel tycker jag.

Och, för att inte låta alltför bitter, så vill jag bara meddela mina 'nära och kära' att jag saknar er emellanåt. Jag trivs bra i huvudstaden, har bra människor här som jag umgås med och som jag verkligen gillar, men det innebär ju inte att man inte saknar såna där idioter som man umgåtts med hela livet och som känner en helt och hållet. Ni vet, när man kan umgås en hel dag utan att faktiskt säga något till varandra. Bara vara liksom.

Eftersom jag sitter för mig själv och pluggar hela dagarna så rör det sig en del tankar i huvudet. Jag har ett stort inlägg på gång här om drömmar. Inte sådana man har på natten, för det är inget för mig. Utan sådana drömmar som man skapar sig själv, och som man blir bitter på när man inser att de aldrig blir av. Ni hajar.

Så det kan bli lite bittert här ett tag framöver. Djupa tankar och sån skit. Plus massor med gnäll om C-uppsatsen. Ska bli kul att se om det ens finns en enda läsare kvar här tillslut! :) Haha. Fast jag kanske slår på stort och slänger in lite positiva inlägg här också. Jag kan ju börja redan nu, och meddela att mina blåa tumme inte längre är blå! Men den mår fortfarande inte bra, men här får man vara glad för det lilla.

När jag ändå är igång och skriver så kan jag säga att jag och Jonna hittade VÄRLDENS bästa pall på Granit. Snygg, funktionell och billig. Den ska jag ha! Plus att jag hittade massor med annat snyggt, men jag ska hålla ett öga på min knapra ekonomi tänkte jag. Som tur är (eller fan-i-jävla-helvete) så funkade inte mitt tatueringsmotiv som jag tänkte göra nu i veckan, så det blir inte av förrens till hösten. Så de pengarna slipper jag ju slösa! (Investera, heter det. Mm.)

Nu ska jag dricka kaffe och känna mig lite lättad över att ha skrivit ner så mycket dravel på så kort tid! Yeeha!

Jag har haft ett väldigt annorlunda problem den senaste tiden, speciellt om man tänker att det är just jag som lider av detta problem.

Jag har helt enkelt massor med pengar just nu. Och ingenting att spendera dem på.
Kan tyckas vara ett väldigt värdsligt och märkvärdigt problem, men det stör mig. Jag har ju alltid levt på marginalerna tidigare eftersom jag spenderat ihjäl mig på onödiga saker. Men i och med att jag sålde bilen och sålde halva garderoben på Tradera så har det rullat in en hel del pengar. Så jag var helt plötsligt jätteduktig och la undan pengar till Skottland, pengar till soffan och pengar till allt som ska köpas på IKEA till flytten, pengar på ICA- kortet att köpa mat för... Men - det är ju massor med pengar kvar!? Vad göra?

Spara, såklart. Det säger alla. Och jag tror nog att jag håller med. Det är ju oerhört skönt att ha en buffert för oförutsedda utgifter, men även att spara pengar till framtida saker - jag kanske vill köpa en lägenhet så småningen om... Så jag gick in på min internetbank nyss och köpte lite fonder. Helt galet! Jag hatar ju egentligen fonder, eftersom man får restskatt när man plockar ut de pengarna (vilket jag surt fick erfara när jag plockade ut 15lax att shoppa kläder för i London ett år..). Men poängen är ju att jag inte ska hålla på och plocka ut de pengarna lite hur som helst. Så jag slog på stort och köpte fonder för 400kr! ;) Ingen saftig summa direkt, men det känns lite skönt att ha möjligheten att göra just det. Fan inte alla fattiga studenter som köper fonder sådär helt apropå en onsdageftermiddag.

Vem vet, det här kanske är början på mitt nya liv? Miljonär á la Donald Trump kanske är min framtid.

Är det bara jag, eller går det jävligt fort i svängarna just nu?

"De flesta ungdomar stannar där, men somliga av dem fortsätter och deras brott förgrovas."

Eh, va?

Förgrovas? Kan man verkligen skriva så på svenska? Jag hoppas verkligen inte det, men eftersom stycket kommer från regeringens "Allas vårt ansvar" (finnas att ladda hem som pdf, mark my word, gör det inte) så borde ju någon som blivit utbildad vid ett universitet åtminstone läst igenom texten innan den publicerades!?

Förgrovas? Seriöst?
Deras brott blir grövre låter ju absolut bättre. Mer korrekt.
Men rätta mig gärna om jag har fel. Förgrovas?

Just nu är det mycket. Min handledare gnäller för att det inte går tillräckligt fort för mig med projektarbetet. Alla lärare ger oss tonvis med uppgifter med superkort deadline (skulle inte sista tiden innan studenten vara slapp?). Det känns som om vissa personer som stått mig väldigt nära glidigt jävligt långt bort. Vissa andra har kommit väldigt mycket närmre i och för sig. Jag har grov ångest inför allt som jag tar på mig, lovar och planerar som jag vet att jag aldrig kommer klara ifall jag inte får Stålmannens personlighetsdrag. Vissa människor gör mig så trött och irriterad att jag vill, ja, göra något elakt mot dem i alla fall.

Det enda positiva just nu är solen.

Jag har precis konstaterat att jag nu faktiskt måste acceptera det faktum att jag stressat ihjäl mig på sistone. Jag har blundat för det eftersom jag "inte är en sån som stressar", plus att jag inte velat skära ner på något. Men när man i tre månader har gått i skolan 40h i veckan och dessutom jobbat 40h i veckan, och på det massor med tungt skolarbete, så får man räkna med att kroppen säger ifrån.

Jag har fått massor med klassiska stressypmtom, till exempel så har jag tappat hår, varit helt tung i kroppen och tappat några kilon. Allt stressande har gjort att jag kunnat sova tolv timmar i sträck utan att vara utvilad, och jag som brukar vakna för att kissa en sisådär två gånger per natt. Mina ögon har sett mer eller mindre döda ut allt som oftast, och för att göra allt värre så har jag gjort tusentals "att göra-listor", tagit jobbtider jag borde ha sagt nej till och mitt i allt stressande så har jag rensat, städat och pysslat här hemma, vilket jag inte brukar göra. Allt stressande har gjort att jag glömt bort att äta helt och hållet vissa dagar, det enda som jag med säkerhet petar i mig är frukost.

När ens frisör som man träffar fyra gånger om året tycker att man har förändrats från att vara helt kolugn till att vara uppjagad, då bör man trappa ner lite. Jag har haft lov i snart två veckor nu, men ändå så är jag fortfarande grymt uppjagad. Så därför så tänker jag jobba de pass jag har, och sedan ta det lungt resten av tiden. Läsa böcker, sola.. Och ifall mina vänner hittar på nått kul (förhoppningsvis en spelkväll! detta var även en pik, spelkvällar borde ske oftare..) så hänger jag på ifall kroppen och humöret orkar. Jag har helt enkelt konstaterat att jag måste lägga in backen nu. Stressa vidare lär jag få göra i höst när allt sätter igång igen, men nu jäklar så ska jag se till att ta vara på mig själv.

pju...

Nej, nu är jag fan riktigt arg. Förbannad. Har man något att säga om någonting som rör mig, så kan man väl säga det till mig personligen? Tro mig, jag kan ta saker man har att säga om mig. Och en liten infallsvinkel är att jag har ett förbannat bra omdöme, och jag gör INTE saker som är grymt skadliga för mig.

Nej, nu är jag arg, men det kommer gå över till ikväll, då jag ska ha sjukt kul! Massor med alkohol, härliga personer.. Vad mer kan man begära?

Bruce Springsteen håller mig sällskap här hemma, och snart blir det duschen för min del!

Och en sak till bara, en liten liten detalj;

Livsmedelsverket har godkänt att företag i Sverige får tillsätta transfetter i sina livsmedel. Transfetter lagras i kroppen, de transfetter som man får i sig kan man omöjligt bli av med igen. Det läskigaste med transfetter är att de är dödliga. De bidrar till massor med sjukdomar, men ändå så är transfetter godkända i Sverige. Danmark, tillexempel, har förbjudit transfetter totalt, eftersom de värnar om sin befolknings hälsa. Det som är idiotiskt i Sverige med godkännandet av transfetter, är att de produkter som innehåller transfetter går att göra precis lika goda och bra utan tillsatsen. Transfetter finns i müsli, kakor, flingor, tårtbottnar, färdiga maträtter, godis, chips... Jag skulle få hålla på hela dagen ifall jag skulle räkna upp allting.

Frågan som kvarstår är; Hur vettiga i huvudet verkar Livsmedelverket vara? Har de ett bra omdöme? Är det smart att tillåta en tillsats som gör den svenska befolkningen sjuk?

Bara en liten tanke alltså. Många (speciellt vissa) borde tänka innan de öppnar munnen. Ta reda på all fakta innan ni ger er i kast med att spy galla över någon/något. Det tyder ju faktiskt bara på grymt låg intelligens, inte sant? Ni vill bara se den ena sidan av saken, den sida som ni föredrar. Skaffa en hjärna snarast, och sluta tro på saker som regeringens små anordningar säger. Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, listan kan göras lång. Regeringen har ingen hjärna, och inte deras så organisationer heller. Läkemedlesverket tillät ju en linsvätska, som gjort flera personer blinda i USA. Och nu har flera personer i Sverige fått ögoninflammationer av den. Bra omdöme? Sluta lyssna på idioter, och skaffa er en egen uppfattning om saker och ting.

Nej, nu blir det duschen. Sedan ska jag knalla upp till ICA, så att jag kan handla lite +  ta med mig Petra hem därifrån. Sedan ska vi ha skoj! Hörs!

Mina tankar spelar enorma spratt med mig. Jag kan liksom inte styra dem längre. Jag funderar på att sluta tänka, helt och hållet. Då slipper man en massa lustiga idéer och konstiga bekymmer.


ta mig tusen dagar härifrån

Jag har gjort en hel del tankeverksamhet. Jag har tänkt, klurat och funderat. Jag känner att det finns vissa saker som tynger mig, saker som jag aldrig kommer att kunna släppa helt ifall jag inte tar tag i dem. Det finns människor som jag behöver prata med, enbart för att få ett svar. Det finns människor jag behöver träffa, enbart för att det gör mig glad. Det finns människor jag måste berätta saker för, och det finns människor som måste berätta saker för mig.

På nått sätt känner jag att jag har kommit så pass långt med mig själv att jag faktiskt bara måste ta itu med så många ouppklarade saker. Jag behöver få lite svar, jag behöver få lite förklaringar.

Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna släppa någonting helt och hållet, men jag känner att jag borde ge vissa saker en chans.

"Jag trodde att jag visste vem jag var, och vad jag ville
men nu skulle jag inte välja dom orden"

Jag vet inte.. Jag känner mig så konstant jäkla kluven. Borde man reda upp alla gamla grejor som ligger och gror, eller ska man bara släppa allt och gå?

Jag håller på och planerar en roadtrip. Den sjätte juli (tror jag, jag glömmer så lätt) spelar Lasse i Linköping, och då vill jag vara där. Jag vill vara där med Albin, Cilan, Petra och Josefina (gillar Josefina Lasse?). Petra får ta körkort snart, för då kirrar vi en bil, drar iväg dagen innan kanske, bor på sluskiga motell, dricker öl och har det grymt kul på Lasse- konserten. Tar en omväg hem, ser lite av vårat tråkiga lilla land, bor på ytterligare ett sluskigt motell eller i tält. (bilen är också en möjlig boplats.)

Jag är ruskigt inne på den här roadtripen nu. Nu gäller det bara att få med mitt lilla crew på den här idén. Jag tror det här kan bli riktigt, riktigt bra.

Efter en snabb titt inne på lunar, med en "hemlig" inlogg som jag och några vänner skaffade för några år sedan, blev jag lite konfunderad. (Yes, min inlogg är deletad för lääänge sen. Jag har vuxit ifrån lunarstorm, och jag är NÖJD!)

Det som konfunderade mig var det faktum att alla, efter att ha läst ett antal dagboksinlägg, verkar vara mer eller mindra förälskade i någon. De flesta verkade dock vara olyckligt kära, vilket är trist. Men om nu alla har spirande vårkänslor, vad är då mitt problem? Vad är felet med mig? :) Det var länge sedan som jag var lite extra förtjust i någon, och det är egentligen lite trist. Det är ju skoj, men just nu känns det som om man är bra nöjd med allt ändå. Det läskiga är dock att vissa människor bara måste känna sig ofullständiga ifall de inte har någon, och den tanken förstår inte riktigt jag. Det är inte någon annan som gör en fullständig, det är vad man själv gör med sitt liv, sina drömmar, som gör en fullständig.

Det kanske bör nämnas här att jag är aningen förhållande- skraj. Tanken på att vara tillsammans med någon i flera år, ja, kanske tillochmed gifta sig, den skrämmer livet ur mig. Hur ska jag kunna genomföra alla mina planer med någon annan i släptåg hela tiden, som vill ha ett finger med i spelet? Sure, det är lite ego- varning över det här, men jag är fan skraj för förhållanden. Människor som man möter, som går och gullar med varandra och bara ser sådär allmänt puttinuttiga ut skrämmer mig. What's the deal? Man måste ju för tusan kunna klara sig på egen hand, kunna leva sitt eget liv, och om det sen kommer in någon i det livet som funkar med allt, då är det bara att köra hårt. Men man behöver inte ha någon annan för att få bekräftelse, för att känna sig älskad.

En vanlig grej är ju även att när ens vänner skaffar förhållanden så "försvinner" de helt plötsligt. Då kan de absolut inte umgås med sina vänner, eftersom partnern kommer över. Eller så har de - katastrof - inte träffats på fyra timmar. FYRA TIMMAR. Det är ju verkligen en hel evighet, och man kan absolut inte viga någon tid åt sina vänner. Näe, jag tar avstånd.

Det här var ju verkligen ett jätteoptimistiskt inlägg, jag framstår troligen som super- ego eller som en nucka som bara vill leva för Gud eller så. Men näe, riktigt så illa är det inte, inte åt någon av hållen jag räknade upp nyss. Jag anser bara att människor förlitar sig för mycket på andra, att andra alltid ska finnas där. Visst, man kanske kan räkna med familjen, men hur är det då med vänner och partners? De finns ju inte alla gånger för evigt, det får man bara acceptera. Man måste lära sig att stå på egna ben, och inte alltid räkna med att någon annan ska ta ens parti. Plus att jag anser att folk måste sluta bekymra sig över allt och alla. Gör det som är viktigt för dig, och skit helt enkelt i vad resten håller på med. Detta skvallrande gör mitt spritt språngande galen. Plus att jag får panik av dessa kommentarer;

"Och det var flera stycken som spydde, ha ha.." (Vad är det för kul med människor som inte kan kontrollera sitt eget drickande?)

"Jag var så jääävla bakis asså." (se samma kommentar som ovan, dock gäller det inte alla tillfällen. Men varför vara lyckig och behöva tala om för andra att man drack så pass mycket att man mådde skit dagen efter?)

Varför, varför, varför - VARFÖR?

Nu tänker jag göra mig iordning, för att sedan krypa till sängs. Sovmorgon imorgon, helt absolut fantastiskt underbart, för jag behöver verkligen sova lite. Om två veckor åker jag till Polen, och där lär jag inte kunna sova ett dyft. Jag kommer troligtvis ligga sömnlös på grund av dessa anledningar;

Fulla klasskamrater som för ett jävla liv.
En full Pernilla som för ett jävla liv.
Hemska bilder på näthinnan och hemska tankar efter besöket på Auschwitz.
Illamående från den sex timmar enkla bussresan till Lublin. (De sex timmarna det tar att åka tillbaka vill jag inte tänka på..)
Fruktansvärd smärta som troligtvis kommer att uppstå när Emelie slår mig medvetslös på planet ner. (Emelie har aldrig flygit förut, och jag kan vara rätt rå mot nya flygare. Fråga Lina efter ytterligare kommentarer, då jag praktiskt taget fick henne att vilja lämna planet pga en del skräckhistorer och lögner.)

Nej, godnatt! =)

Jag måste bara lägga ett bidrag i debatten om feminism. Jag avskyr feminism, jag avskyr själva tanken på att kvinnor världen över proklamerar att de måste få det bättre. Själv är jag humanist (precis som två människor jag beundrar; Leonardo da Vinci och Albert Einstein), och som humanist anser jag att alla måste få det bättre. Självklart, lika lön för lika arbete. Och då spelar det ingen roll om man är kvinna eller man, två män på samma arbetsplats som utför samma uppgifter ska självklart ha lika lön. Och jag måste även påpeka att kvinnor i allmänhet inte är kapabla till att utföra samma arbete som män när det till exempel gäller tunga lyft o.dy.

Som humanist anser jag att vi bör försöka efterfölja de "mänskliga rättigheter" som FN satt upp. Alla ska ha tak över huvudet, alla ska få tillgång till läkarvård, mat, vatten o.s.v. Men som feminist måste man ju anse att dessa saker bara ska gälla för kvinnor. Iställer för "Alla ska ha rätt till.." så vill feministerna att det ska stå "Kvinnor ska ha rätt till..".

Underbetalda kvinnor måste få mer i lön. Underbetalda män då? Min arbetsplats på ICA är ett så kallat lågavlönat yrke, eftersom det mestadels arbetar kvinnor på sådana ställen. Men där är det jämställt, för både männen och kvinnorna på min arbetsplats har samma dåliga lön. Vad kan feministerna göra där?

Vi firar internationella kvinnodagen, en dag där kvinnan ska hyllan. Tanken är lika snedvriden som Alla Hjärtans Dag, eftersom båda dagarna firar något som borde firas dagligen. Och ifall vi nu har en internationell kvinnodag, vart finns då männens alternativ? Och barnens? (Menlösa barns dag räknas ej, eftersom jag inte är menlös. Iofs inget barn heller, men ändå.)

Som feminist anser jag att man nedervärderar sig själv; "Jag är kvinna, jag är obetydlig, GE MIG SÄMRE LÖN!" Borde inte vi alla arbeta för en bättre värld för män, kvinnor, barn och djur? Eller ska vi bara arbeta för en bättre värld för kvinnor? Tanken är så sjuk och snedvriden att den gör mig illamående. Jag kan omöjligt respektera feminister, då de enligt mig är enorma egoister. Varför försöka tjata sig till bättre lön, när man iställer kan visa vad man går för, göra ett bra jobb och på så sätt få bättre betalt?

Som en slutkläm vill jag bara säga att vi alla borde lära oss att se varandra som individer, inte som män - kvinnor, barn - vuxna, svarta - vita, svenska - utländska och så vidare. Jag vet att jag inte gör det i alla lägen, men jag strävar efter det. Jag vill kunna säga att "Du är en snygg person", istället för "Du är en snygg kille, den där tjejen såg ganska bra ut, han var snygg för att vara svart/vit, han var snygg för att vara utlänning.. osv." Borde inte detta vara något som vi alla vill stärva efter? Släng bort ordet mångfald, ersätt det med enighet istället. Vad spelar utseende, födelseland eller kön för roll, egentligen? Alla borde få vara tillsammand med den de vill, utan att bli utsatta för rasister, nazister, de som är anti homo/bisexualitet. Vi borde bli "ett" folk, istället för att klassificera varandra, och stoppa in våra medmänniskor i olika fack. Ska det egentligen vara så svårt?