Pillan

Rent allmänt så är vintern helt värdelös. Det är kallt, man måste gå i klumpiga skor och tjocka äckliga jackor. Slasket gör att vad man än tar på sig så blir det ändåså förstört. Det var vad jag hade att säga om vintern. Nu tänker jag däremot ta upp vad jag håller på att flippa ur på mer eller mindre dagligen;

1. Först och främst, människor som verkligen bara måste vara griniga när de väl bestämt sig för det, och som absolut inte kan piggas upp vad man än säger. Alla drabbas väl av det här mer eller mindre, men för guds skull, försök iallafall! Det blir inte roligare än vad man gör det till.

2. Människors behov av att vara fjortisar, utan att de själva tänker på det. Exempel är detta evinnerliga 'festande', där hälften däckar innan tio. Vad är poängen med det? (som parantes kan man ju fråga sig varför man dricker tills man däckar över huvud taget..) Vissa människor bara mååste dricka, festa, hångla med alla och allt det där tjafset enbart för att de ska känna att de är 'någon/något'. Det känns som om människor i allmänhet har glömt vad som är viktigt. Det för oss direkt till punkt 3.

3. Det som är viktigt, och värt att ta vara på är familjen, vännerna och alla dom härliga stunder man har med dem. Hur härliga är de stunder, egentligen, när hälften spydde och andra halvan bara har minnesluckor? Umgås på andra sätt med era vänner. Istället träffas folk enbart när det vankas sprit/fest. Det är både patetiskt och sorgligt.

4. Förmågan folk har att alltid lägga sig i allting. "Åh, vem hånglade med vem? Vem är intresserad av vem?" och allt annat som mest i mina öron kan liknas vid; blabla gughgiohsd. Typ.

5. Människors förmåga att kläcka ur sig massor med elaka saker, utan att ens använda ett uns utav sarkasm eller ironi. Ni kan lägga ner genast, för det är bara GAH! Refererar vidare till Petras blogginlägg som tog upp just detta ämne.

Det var allt som jag i allmänhet stör mig på just nu. Sista punkten i dagens (kvällens?) tankar är; Varför ska det vara så jäkla svårt att veta vad man vill? Jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte hur jag vill ha det, jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte varför och jag vet ingenting. Massor med tankar, känslor och allmänna vederstyggelser bara far omkring i mig, runt mig och fanimej precis överallt. Vilka kommer finnas kvar när det börjar bli ryckigt? Vilka kan man lita på i vått och torrt? Vilka är äkta och vilka är lika fejk som silikon? aah, jag blir galen. Det känns som om alla mer eller mindre börjar bli suddiga i kanterna, konturerna försvinner tillsammans med det man trodde man faktiskt visste om sina vänner/bekanta/whatever.

Jag vet inte vad jag vill, och jag har inte den blekaste aningen om vad det kommer att bli av mig. Allt jag vet är att Bruce är Gud, vintern är fruktansvärd, sommaren återvänder varje år och att kaffe är det enda som håller mig vaken när det är mörkt, kallt och väldigt mycket vinter ute. (Annars också, egentligen, men det passade inte riktigt in.)

Om en månad more or less blir jag arton. Sen är det inte långt kvar tills det verkliga livet börjar. Vilka vågar släppa den trygga, tråkiga vardagen och åka med mig? Vi kan leva på luft, sålänge vi har kul, och sålänge vi är med varandra. Detta förutsätter förståss att vi har kaffe och snus. Jag börjar om; Vi kan leva på luft, kaffe och snus. Bättre.

Eftersom det här inlägget verkar bli lite för långt för att man ska orka hålla ögonlocken öppna under hela den stunden som det tar att läsa, förstå och acceptera det som är skrivet här, så tänker jag därför bara avsluta lite kort med ett väl utvalt citat;

"all the bridges in the world won't save you if there's no other side to cross to"


It could all be so simple but you rather make it hard .. Picture us on the road, with me behind the wheel, driving us both away from here...