Pillan

I illustrerad vetenskap nr 18, finns det en ruskigt intressant artikel som behandlar faktumet att riktiga genier (ex. John Nash, Albert Einstein, Ernest Hemingway o.s.v) ofta hamnar i sjukdomar som anses vara rätt 'galna' (manodepressivitet, paranoid schizofreni, depressioner, tvångstankar o.s.v). Och är det egentligen så konstigt? Att vara intelligentare än sin omgivning innebär ju att de som man har runt omkring sig inte förstår en på ett bra sätt, eftersom de inte fungerar på samma sätt som en själv. Likadant med att man kan ligga på samma 'våglängd' som någon annan. Som exempel tänker jag ta upp mig själv och Petra. Vi behöver inte avsluta meningar, för vi förstår varandra ändå. Vi behöver aldrig förklara ord, begrepp och teorier för varandra, eftersom vi tänker på liknande sätt. Det är jäkligt skönt, för med många andra måste jag förklara begrepp och ord, för att inte tala om teorier och idéer jag har. Så därför tänker jag härmed hålla ett litet tacktal till Petra!

Petra!
Grymt bra att du förstår mig på den sjuka och smått galna nivå jag/vi ligger på. Du kan hantera de skumma konversationer som jag måste föra, t.ex. de som handlar om USA's politik, Harry Potter, naturkatastrofer, människor, filmer, böcker o.s.v. Inget jag säger tacklar du ner, utan du diskuterar med mig! Det är fan en bedrift. Plus att du är den enda någonsin som  jag kunnat haft ett grupparbete i skolan med utan att flippa ur totalt. All heder till dig!

Som avslutning på detta något skumma inlägg vill jag påpeka att intelligens är inte samma sak som att vara smart. De två saker skiljer sig åt något enormt. Och för att citera Illustrerad vetenskap; "Hög intelligens gör kaos till kreativitet".

Ikväll blir det poker med Petra, Negern, David och Albin! Jisses så utspelade de kommer bli av mig. Jag är nästan lite för bra på Texas Hold'em än för mitt eget bästa. Tjipp!