Pillan

Det känns jobbit att behöva skriva detta, samtidigt som det känns rätt. Jag tänker inte nämna ett enda namn, för alla inblandade vet vad detta handlar om. Se det som ett personligt brev, öppet för allmänheten.

För det första; Jag kan inte ens förstå. Det Du har gjort är oförlåtligt. Det värsta sveket som vi alla känner till genomför Du, och dessutom så döljer Du det. Jag trodde inte det här om Dig. Och Du vet, så himla väl, att den hon ringer direkt, och den hon kan prata med; det är jag. Hur tror du det kändes för mig, när jag svarade i telefonen och allt jag hörde var gråt? Jag blev handlingsförlamad. Mina händer och armar kändes otympliga, jag ville bara hålla om henne, trösta, krama. Bara finnas där. Du la allt detta i mina händer. Du har fått mig att behöva höra och uppleva hur förkrossad en av mina vänner, en av mina närmsta vänner någonsin, kan bli. Du har sårat en den finaste, underbaraste, omtänksammaste och ärligaste vännen jag någonsin haft. Han har sårat henne, men Du, Du har sårat mig. Tre svåra saker har jag upplevt i mitt liv. Två orsakade av ödet, totalt omöjliga för någon att förhindra. En orsakad av alkohol. Men att den fjärde skulle vara orsakad av Dig, en av mina bästa vänner, det trodde jag aldrig. Inte ens i min vildaste, djupaste fantasi skulle jag kunna föreställa mig något sådant. Det är helt obegripligt för mig. Fullständigt. Jag har aldrig känt så många känslor på en och samma gång. Ledsamhet, omtanke, modersinstinkter för min vän, min underbara, trogna vän. För Dig? Ilska, hat, alla de aggressioner Du kan föreställa Dig. Samtidigt tycker jag synd om Dig. Du saknar själ. Du har ingen medkänsla, ingen empati, ingen sympati för människorna runt omkring Dig. Det Du har gjort är oförlåtligt. Jag har ingen som helst respekt kvar för Dig. Jag känner ingen förtroende. Hur ska någon någonsin kunna lita på Dig igen? Du har klivit över en osynlig gräns. Gräns; snarare en mur. Den är svårt att kliva över. Hjärtat säger ifrån. Hjärnan säger ifrån. Men när man är över den, då är det försent. Det är försent för Dig. Det finns inget hopp kvar.

Allt min tid som jag haft med Dig är som bortblåst. Den finns inte längre. Det finns inga glada minnen kvar. Fysisk smärta går att hantera, men psykisk smärta bildar sår som aldrig läker. Du har gett min vän och mig varsitt sår som aldrig kommer läka. Aldrig förut, i hela mitt liv, har en vän svikit mig. Och att Du skulle bli den första, det trodde jag aldrig. Jag väljer mina vänner med omsorg, men jag misslyckades med Dig. Du vet att jag skulle kunna gå genom eld och vatten för mina vänner. Speciellt hon. Men du fick mig att behöva sitta i elden. Stanna kvar. Jag kommer aldrig att kunna förlåta Dig. Aldrig någonsin. Det Du har gjort är oförlåtligt. Oförståligt. Allt jag känner för Dig är ilska och hat. I den här frågan fanns det inte ens en möjlighet att 'välja sida'. Det Du gjorde, låste fast mina fötter på en sida, och den är inte Din. Och inte ens när helvetet fryser till is tänker jag byta sida. Du har svikit mig. Du har sårat mig. Men värst av allt så har Du sårat min vän. Och något sådant tänker jag aldrig förlåta. Aldrig någonsin. De jag håller av, de som står min närmast, är guld värda för mig. Min familj, mina vänner = mitt liv. Jag gör allt för dem. Du behöver inte räkna in Dig själv i den kategorin längre. Jag tänker tala om det här för Dig, ansikte mot ansikte så att Du ska få en bild av den smärta Du åstadkommit. Hoppas den bilden aldrig lämnar Din näthinna. Ha den som en påminnelse över att Du klivit över gränsen. Och att Du kommer aldrig kunna återvända. En gång, är en gång för mycket. Ett steg för långt.

Du är bara luft för mig. Du finns inte. Aldrig mer. Ta åt Dig av vartenda ord som står skrivet här; de kommer ifrån hjärtat.

Och till min underbara vän; Jag älskar dig, och jag finns alltid här för dig. Jag skulle aldrig tveka en sekund med att komma till din undsättning. Jag finns här när du vill prata. När du bara vill vara. När som helst. Dygnet runt, året om. Du är en riktig vän, och jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för dig, och hur glad jag är över att få ha dig som min vän.

Pernilla - 5 augusti, 23:10