The streets of this town
Stay on the streets of this town
and they'll be carving you up alright.
They say you gotta stay hungry,
hey baby I'm just about starving tonight.
Snön ligger fortfarande kvar, det är fortfarande minusgrader, det är fortfarande vinter och jag kan aldrig må 100% bra sålänge som det är vinter ute. Jag har inte lust, ingen energi, jag vill bara vara. Bara sitta hemma och ruttna bort. Nu får det vara nog med vinter. Mitt psyke klarar inte någon mer vinter, min kropp klarar inte av mer kyla. Och jag tror även att folk i allmänhet tycker att jag är lite avvikande när det gäller socialt umgänge. Men det är lugnt, jag klandrar vintern. Och dessutom säger ingen det så som Bruce säger det när det gäller att bara vilja ge sig av. Nånstans. Vart som helst.
Man I ain't getting nowhere, just living in a dump like this.
Frågor
Här är några saker som jag hoppas att ni, mina intelligenta och allmänbildade läsare, kan svara på:
1. Hur många isotoper har Uran? (Denna fråga vill jag dessutom ha källförteckning till!)
2. Kan man föreställa sig oändligheten?
3. Om Big Bang skapade "allt", vad skapades då Big Bang utav?
4. Kan det finnas människoliknande varelser på andra planeter, och i andra solsystem? Kan någon varelse ha skapat ett liknande materialistiskt samhälle som vi?
Pju, vissa saker är tunga att tänka på. Jag får ont i huvudet av att föreställa mig oändligheten. Jag tror att den är bakgrunden till min migrän.
Jag kanske borde starta en "Våga Fråga" kategori på bloggen! Så kan vi lkea lika roligt som Rix FM, och göra så att ni ställer en fråga, filosofisk eller teoretisk, så jag jag hitta svar! Det vore kul. Jag tror dessutom att jag bör skapa en kategori vid namn "onödigt vetande", så att jag får ur mig alla de dumma saker som jag vet. Jag ska klura lite på detta.
Svar önskas snarast på dessa frågor!
1. Hur många isotoper har Uran? (Denna fråga vill jag dessutom ha källförteckning till!)
2. Kan man föreställa sig oändligheten?
3. Om Big Bang skapade "allt", vad skapades då Big Bang utav?
4. Kan det finnas människoliknande varelser på andra planeter, och i andra solsystem? Kan någon varelse ha skapat ett liknande materialistiskt samhälle som vi?
Pju, vissa saker är tunga att tänka på. Jag får ont i huvudet av att föreställa mig oändligheten. Jag tror att den är bakgrunden till min migrän.
Jag kanske borde starta en "Våga Fråga" kategori på bloggen! Så kan vi lkea lika roligt som Rix FM, och göra så att ni ställer en fråga, filosofisk eller teoretisk, så jag jag hitta svar! Det vore kul. Jag tror dessutom att jag bör skapa en kategori vid namn "onödigt vetande", så att jag får ur mig alla de dumma saker som jag vet. Jag ska klura lite på detta.
Svar önskas snarast på dessa frågor!
Att vara mogen eller inte
Jag och min gode vän Negern hade för en stund sen en väldigt givande konversation angående hur människor i vår ålder faktiskt beter sig. Enbart för att det är så trevligt, så ska jag lista dessa totalt omogna företeelser;
1. Att vara ful i mun.
"Knulla din mamma!" (ha ha?). Detta är inte humor, men trots det använder människor i min ålder (tjejer också, tro det eller ej) detta uttryck för att verka 'roliga'. Vad är det för roligt med det? Kan de inte dra ett kul skämt, eller ge en ironisk kommentar? Eller över huvud taget ge en intelligent kommentar? Men nej, vissa envisas med att säga sådana här saker, som om de inte hade någon skam alls i kroppen.
2. Att använda skällsord.
"Jävla bög." Otroligt intelligent sagt, verkligen. Först och främst, vem har rätten att döma någon annan för dennes sexuella läggning? Och varför häver människor ur sig det här lite när som helst, både på skämt och på allvar? Borde vi inte beundra bisexuella/homosexuella för att de vågar trotsa normen och bli förälskade i människor på grund av deras personlighet, och inte deras kön? Jag har en lärare som i torsdags uttryckte sig väldigt intelligent. Hon sa ungefär att "om någonting går snett i den här delen utav uppfostran/barndomen, så kan det resultera i att barnet kan bli homosexuellt." Vadå gå snett? Tänk om något går väldigt rätt, och man som förälder uppfostrar ett barn som är starkt nog att trots normerna, och som är starkt nog att kunna se bortom utseende, kön eller läggning?
3. Att vara falsk / nedervärderande / mobbare
Falskhet har en hel del med mognad att göra. När man var mindre så pratade man skit om allt och alla, eftersom det var sååå coolt. Idag tar jag avstånd från sådant. Visst, fortfarande kan en och annan kommentar slinka ur mig; "Hur kan hon gå runt i de där kläderna?". Men jag nedervärderar inte folk på grund utav deras stil, utseende eller personlighet. Folk får vara precis hur de vill, för man behöver inte älska alla. Människor som sitter och högt och tydligt kommenterar folks utseende och dylikt - vad tjänar de på att spy ut dessa elakheter? Blir deras liv bättre? Känner de sig som viktigare och bättre personer, när de klankar ner på andra? Falskhet är ett tecken på omognad, eftersom man då inte 'vågar' vara ärlig. Tycker inte jag om att umgås ihop med någon, så tar jag avstånd. Jag säger det inte rätt ut, för det är elakt. Men jag visar att jag inte tycker det är särskilt kul när personen i fråga sätter sig med en och babblar om saker som är helt ointressanta, eller när personen i fråga har en personlighet som inte alls tilltalar mig.
4. Att inte bry som om skolan / familjen etc.
"Öh, jag skiter väl i provet! Jag bryr mig inte ifall jag får IG i den här kursen!" Mitt svar kan bara bli; WHAAAAT? När ska ungdomar lära sig att gymnasiet är den sista chansen vi får till att utveckla våra kunskaper och vårt intellekt gratis, med kompetenta lärare och ett stort utbud av ämnen! Hur kan man inte bry sig om sin framtid? Jag önskar att jag kunde lägga ner mer tid och energi på skolan. Jag slutade mitt första år på samhällsvetenskaplig linje med 4 VG och 4 MVG. Jag la inte ner särskilt mycket energi, och det gör jag inte nu heller. Jag önskar att jag hade mer självdiciplin, men hur är det då för dem som kanske inte ens har några grundkunskaper att bygga på? Hur svårt bör inte de ha att hänga med i de olika ämnena? Jag kan bara tacka Gud eller vad det än är för högre makt som styr oss, att jag föddes med ett otroligt törstande efter kunskap. Jag lär mig för att jag tycker om att kunna. Jag vill inte gå in i ett rum och känns mig som en nolla, som inte förstår vad människor samtalar om. Kunskap är makt.
Och att sedan inte bry sig om familjen. Man får säga vad man vill om sina familjemedlemmar, men de har alla påverkat en själv till att bli den person som man faktiskt är. Trots att man fått vissa negativa egenskaper från dem, så har man även fått massvis med positiva! Förhoppningsvis (jag vet att det inte är så för alla) så kommer ens familj att stötta en i allt man tar sig för, och de kommer förhoppningsvis alltid att finnas där för en. Likadant är det med riktigt bra vänner, för de blir som ens andra familj. De ställer alltid upp, och stöttar en så gott de bara kan. Ta vara på de som står er närmast!
Slutkläm.
Jag vet, jag är bara arton år och har inte ens upplevt hälften av mitt liv, men jag vågar påstå att jag till en viss del har rätt i det jag skrivit ovan. Jag kan personligen säga att jag växte som person när jag började arbeta, sexton år gammal. Jag fick ett enormt ansvar, jag utför ju samma uppgifter som de i trettio - fyrtioårsåldern. Jag växte genom mitt arbete, och jag har växt tack vare min familj, som alltid har fått mig att tro att jag kan klara av saker själv. Hur enkelt och smidigt det än är att låta mamma och pappa sköta viktiga saker, så växer man något enormt om man får klara dem själv. Tio år gammal reste jag själv över till London för att hälsa på min bror som bodde där då. Mamma och pappa släppte mig vid gaten, och sen fick jag klara mig själv fram tills dess att jag träffade min bror vid bagageutlämningen på Heathrow. Jag var tvungen att knaggla mig fram på dålig engelska, och var tvungen att hitta rätt mer eller mindre själv - och det gick bra. Tack vare att jag fick känna att jag faktiskt kunde ta ansvar själv, blev jag äldre i själen, trots att jag var liten till utseendet. Alla föräldrar borde ge sina barn en chans att få fatta viktiga beslut själva eller få klara av besvärliga situationer. Om föräldrarna ska hjälpa en själv igenom hela livet, så kommer man en vacker dag bara att stå rätt upp-och-ned som ett fån, väntandes på mammas undsättning. Snacka om en björntjänst från föräldrarna.
Men jag ser fram emot att få bli äldra, att få bli gammal, för varje dag som går så kommmer jag att lära mig något nytt om mig själv och om min omvärld.
1. Att vara ful i mun.
"Knulla din mamma!" (ha ha?). Detta är inte humor, men trots det använder människor i min ålder (tjejer också, tro det eller ej) detta uttryck för att verka 'roliga'. Vad är det för roligt med det? Kan de inte dra ett kul skämt, eller ge en ironisk kommentar? Eller över huvud taget ge en intelligent kommentar? Men nej, vissa envisas med att säga sådana här saker, som om de inte hade någon skam alls i kroppen.
2. Att använda skällsord.
"Jävla bög." Otroligt intelligent sagt, verkligen. Först och främst, vem har rätten att döma någon annan för dennes sexuella läggning? Och varför häver människor ur sig det här lite när som helst, både på skämt och på allvar? Borde vi inte beundra bisexuella/homosexuella för att de vågar trotsa normen och bli förälskade i människor på grund av deras personlighet, och inte deras kön? Jag har en lärare som i torsdags uttryckte sig väldigt intelligent. Hon sa ungefär att "om någonting går snett i den här delen utav uppfostran/barndomen, så kan det resultera i att barnet kan bli homosexuellt." Vadå gå snett? Tänk om något går väldigt rätt, och man som förälder uppfostrar ett barn som är starkt nog att trots normerna, och som är starkt nog att kunna se bortom utseende, kön eller läggning?
3. Att vara falsk / nedervärderande / mobbare
Falskhet har en hel del med mognad att göra. När man var mindre så pratade man skit om allt och alla, eftersom det var sååå coolt. Idag tar jag avstånd från sådant. Visst, fortfarande kan en och annan kommentar slinka ur mig; "Hur kan hon gå runt i de där kläderna?". Men jag nedervärderar inte folk på grund utav deras stil, utseende eller personlighet. Folk får vara precis hur de vill, för man behöver inte älska alla. Människor som sitter och högt och tydligt kommenterar folks utseende och dylikt - vad tjänar de på att spy ut dessa elakheter? Blir deras liv bättre? Känner de sig som viktigare och bättre personer, när de klankar ner på andra? Falskhet är ett tecken på omognad, eftersom man då inte 'vågar' vara ärlig. Tycker inte jag om att umgås ihop med någon, så tar jag avstånd. Jag säger det inte rätt ut, för det är elakt. Men jag visar att jag inte tycker det är särskilt kul när personen i fråga sätter sig med en och babblar om saker som är helt ointressanta, eller när personen i fråga har en personlighet som inte alls tilltalar mig.
4. Att inte bry som om skolan / familjen etc.
"Öh, jag skiter väl i provet! Jag bryr mig inte ifall jag får IG i den här kursen!" Mitt svar kan bara bli; WHAAAAT? När ska ungdomar lära sig att gymnasiet är den sista chansen vi får till att utveckla våra kunskaper och vårt intellekt gratis, med kompetenta lärare och ett stort utbud av ämnen! Hur kan man inte bry sig om sin framtid? Jag önskar att jag kunde lägga ner mer tid och energi på skolan. Jag slutade mitt första år på samhällsvetenskaplig linje med 4 VG och 4 MVG. Jag la inte ner särskilt mycket energi, och det gör jag inte nu heller. Jag önskar att jag hade mer självdiciplin, men hur är det då för dem som kanske inte ens har några grundkunskaper att bygga på? Hur svårt bör inte de ha att hänga med i de olika ämnena? Jag kan bara tacka Gud eller vad det än är för högre makt som styr oss, att jag föddes med ett otroligt törstande efter kunskap. Jag lär mig för att jag tycker om att kunna. Jag vill inte gå in i ett rum och känns mig som en nolla, som inte förstår vad människor samtalar om. Kunskap är makt.
Och att sedan inte bry sig om familjen. Man får säga vad man vill om sina familjemedlemmar, men de har alla påverkat en själv till att bli den person som man faktiskt är. Trots att man fått vissa negativa egenskaper från dem, så har man även fått massvis med positiva! Förhoppningsvis (jag vet att det inte är så för alla) så kommer ens familj att stötta en i allt man tar sig för, och de kommer förhoppningsvis alltid att finnas där för en. Likadant är det med riktigt bra vänner, för de blir som ens andra familj. De ställer alltid upp, och stöttar en så gott de bara kan. Ta vara på de som står er närmast!
Slutkläm.
Jag vet, jag är bara arton år och har inte ens upplevt hälften av mitt liv, men jag vågar påstå att jag till en viss del har rätt i det jag skrivit ovan. Jag kan personligen säga att jag växte som person när jag började arbeta, sexton år gammal. Jag fick ett enormt ansvar, jag utför ju samma uppgifter som de i trettio - fyrtioårsåldern. Jag växte genom mitt arbete, och jag har växt tack vare min familj, som alltid har fått mig att tro att jag kan klara av saker själv. Hur enkelt och smidigt det än är att låta mamma och pappa sköta viktiga saker, så växer man något enormt om man får klara dem själv. Tio år gammal reste jag själv över till London för att hälsa på min bror som bodde där då. Mamma och pappa släppte mig vid gaten, och sen fick jag klara mig själv fram tills dess att jag träffade min bror vid bagageutlämningen på Heathrow. Jag var tvungen att knaggla mig fram på dålig engelska, och var tvungen att hitta rätt mer eller mindre själv - och det gick bra. Tack vare att jag fick känna att jag faktiskt kunde ta ansvar själv, blev jag äldre i själen, trots att jag var liten till utseendet. Alla föräldrar borde ge sina barn en chans att få fatta viktiga beslut själva eller få klara av besvärliga situationer. Om föräldrarna ska hjälpa en själv igenom hela livet, så kommer man en vacker dag bara att stå rätt upp-och-ned som ett fån, väntandes på mammas undsättning. Snacka om en björntjänst från föräldrarna.
Men jag ser fram emot att få bli äldra, att få bli gammal, för varje dag som går så kommmer jag att lära mig något nytt om mig själv och om min omvärld.
Skrattretande
HA HA HA..Tydligen så sårar jag 'alla', av en enkel, simpel anledning; Jag vill inte vara i närheten utav den enda person som får mig att vilja spy galla. Och det är utav den enkla anledningen att jag absolut aldrig någonsin kan respektera eller acceptera en person som;
1. Inte har någon moral för fem öre.
2. Inte har den blekaste aning om rätt och fel.
3. Som sårar andra människor med vilja.
4. Som tycker jag är långsint, när det hon gjort har satt ärr i själen på flera människor.
5. Som är så pass inkompetent att hon uttrycker sig med orden; "Pernilla kommer nog att bli arg."
Arg? Snälla.. Arg, jämfört med hur jag känner, är ungefär som följande jämförelse;
Pernilla är en myra. (Men på riktigt en elefant).... (Amöba/Blåval är nästan ett bättre exempel)
GAH, kan man vilja spy mer galla än vad jag vill nu? Folk som fortfarande pallar att umgås med dig borde bära med sig en spyhink konstant. Trots att vissa av dessa är mina vänner, så tänker jag uttrycka mig så iallafall. Stör de sig på mina ord, så uppskattar de tydligen inte en vän som värderar ärlighet, moral och TROHET. Fine with me, i så fall. Ärlighet varar alltid längst, trots att det ibland tar emot att berätta saker för sina vänner. Men det kan omöjligt bli värre än att ljuga tills man tvingar tala om sanningen? Nej, precis.
Som slutkläm i detta glada inlägg vill jag bara säga;
Ordet förlåt, det ska man använda varsamt. Men man kan väl förihelvete använda det? Jag menar inte att jag vill höra ett förlåt, för det rör mig inte i ryggraden. Men det finns en person, för förtjänar att få höra ett ärligt förlåt. Men tänka sig, hon han minsann inte fått höra det? Skumt. Ehmm, NEJ. Men vem hade väntat sig det..
Ni som inte förstår bakgrunden till detta inlägg kan nog få lite svårt att hänga med. Men ni, precis som jag, är nog trevliga, ärliga människor. MED moral. Så det förstår ni nog, vad jag menar med det. Men för vissa kommer den klockan aldrig att ringa.
Nu ska jag gå och smörja in min tatuering med helosan. Hej!
1. Inte har någon moral för fem öre.
2. Inte har den blekaste aning om rätt och fel.
3. Som sårar andra människor med vilja.
4. Som tycker jag är långsint, när det hon gjort har satt ärr i själen på flera människor.
5. Som är så pass inkompetent att hon uttrycker sig med orden; "Pernilla kommer nog att bli arg."
Arg? Snälla.. Arg, jämfört med hur jag känner, är ungefär som följande jämförelse;
Pernilla är en myra. (Men på riktigt en elefant).... (Amöba/Blåval är nästan ett bättre exempel)
GAH, kan man vilja spy mer galla än vad jag vill nu? Folk som fortfarande pallar att umgås med dig borde bära med sig en spyhink konstant. Trots att vissa av dessa är mina vänner, så tänker jag uttrycka mig så iallafall. Stör de sig på mina ord, så uppskattar de tydligen inte en vän som värderar ärlighet, moral och TROHET. Fine with me, i så fall. Ärlighet varar alltid längst, trots att det ibland tar emot att berätta saker för sina vänner. Men det kan omöjligt bli värre än att ljuga tills man tvingar tala om sanningen? Nej, precis.
Som slutkläm i detta glada inlägg vill jag bara säga;
Ordet förlåt, det ska man använda varsamt. Men man kan väl förihelvete använda det? Jag menar inte att jag vill höra ett förlåt, för det rör mig inte i ryggraden. Men det finns en person, för förtjänar att få höra ett ärligt förlåt. Men tänka sig, hon han minsann inte fått höra det? Skumt. Ehmm, NEJ. Men vem hade väntat sig det..
Ni som inte förstår bakgrunden till detta inlägg kan nog få lite svårt att hänga med. Men ni, precis som jag, är nog trevliga, ärliga människor. MED moral. Så det förstår ni nog, vad jag menar med det. Men för vissa kommer den klockan aldrig att ringa.
Nu ska jag gå och smörja in min tatuering med helosan. Hej!
Chaos
Ah, Albin och jag såg nyss The Butterfly Effect, och enbart därför måste jag söka fakta fakta fakta om The theory of Chaos. Vet du något, hör av dig. Nu blev jag plötsligt sjukt intresserad utav tidsresor och kaosteorin. Tiden är helt ofattbar, den går inte att ta på, men den styr ändå våra liv fullständigt. Att komma försent till ett viktigt möte ses numera som en dödssynd, då vi bytt ut girighet mot att vara sen. När jag hittar fakta om Chaos, då blir ni varse om det. Är det intressant, lär det dyka upp en avhandling här i bloggen.
Påtal om tid, så har jag stora planer på att komma i tid till alla mina lektioner, och absolut inte skolka från spanskan. Vi borde nästan ha en liten tävling; Ifall jag har 3 spanskalektioner i veckan, och avskyr spanska som pesten, men ändå kommer få typ VG i ämnet, då kvarstår frågan - Hur många dagar/veckor/månader dröjer det tills jag skippar nästa spanskalektion? För er som vill tävla (förstapris är äran, och möjligtvis en fin omnämning) så är det bara att skriva en kommentar om er teori. Första lektionen sker på tisdag, tio i tre till tio i fyra. Hur skall detta gå?
Påtal om tid, så har jag stora planer på att komma i tid till alla mina lektioner, och absolut inte skolka från spanskan. Vi borde nästan ha en liten tävling; Ifall jag har 3 spanskalektioner i veckan, och avskyr spanska som pesten, men ändå kommer få typ VG i ämnet, då kvarstår frågan - Hur många dagar/veckor/månader dröjer det tills jag skippar nästa spanskalektion? För er som vill tävla (förstapris är äran, och möjligtvis en fin omnämning) så är det bara att skriva en kommentar om er teori. Första lektionen sker på tisdag, tio i tre till tio i fyra. Hur skall detta gå?
Feber
Jag är typ 100% säker på att jag sitter här och feberyrar. Jag feberyrade på väg hem från jobbet också, fick för mig att det inte alls vore omöjligt att jag skulle springa in i Bruce Springsteen på väg ut genom personalutgången, och att han funderar på att bygga hus i Brogetorp.
Ni ser, jag feberyrar faktiskt. Näsan är täppt, huvudet bultar och halsen är ond, plus att jag är hes som jag-vet-inte-vad. Vad kan man vara hes som, ifall man vill förklara att man är lika hes som solen är gammal?
Påtal om absolut ingenting så blev Henrik förtrolig idag på jobbet och berättade helt ärligt att han trodde jag var trög, eftersom jag ser ut som en blåst bimbo. Trots ordvalet av Henrik så blev jag glad, eftersom han nu anser att jag är smart. Jag tror det var min kommentar om att jag faktiskt prenumererar på Illustrerad Vetenskap som gjorde susen. Borsett från det är jag ju faktiskt intelligent. Sen fick vi för oss att det vore ju heltufft att avla fram människor som är snygga och smarta, men sen slog det oss att det är lite väl mycket Hitler, Tredje Riket och Josef Mengele över det. Så vi la ner den idén.
I övrig idag på jobbet så hände detta; Den finska mannen som pratar med sig själv alternativt alla runt omkring, stod och läste högt ur en resekatalog som hyrde ut stugor på Åland. Efter cirka 10minuters prat om att kränga stugor på Åland, så avslutar han med att säga "Jag hatar finnar, finnar kan dö, jag hatar finnar som inte kan prata svenska." Typ så gick det till.
Imorgon ska jag återigen jobba, snälla Kristin gav mig sex timmar på en söndag, vilket innebär efterlängtade cash för min del. Varför är det alltid så långt fram tills den 25e varje månad?
Nu måste jag sova, börjar tio imorgon. Hej!
Ni ser, jag feberyrar faktiskt. Näsan är täppt, huvudet bultar och halsen är ond, plus att jag är hes som jag-vet-inte-vad. Vad kan man vara hes som, ifall man vill förklara att man är lika hes som solen är gammal?
Påtal om absolut ingenting så blev Henrik förtrolig idag på jobbet och berättade helt ärligt att han trodde jag var trög, eftersom jag ser ut som en blåst bimbo. Trots ordvalet av Henrik så blev jag glad, eftersom han nu anser att jag är smart. Jag tror det var min kommentar om att jag faktiskt prenumererar på Illustrerad Vetenskap som gjorde susen. Borsett från det är jag ju faktiskt intelligent. Sen fick vi för oss att det vore ju heltufft att avla fram människor som är snygga och smarta, men sen slog det oss att det är lite väl mycket Hitler, Tredje Riket och Josef Mengele över det. Så vi la ner den idén.
I övrig idag på jobbet så hände detta; Den finska mannen som pratar med sig själv alternativt alla runt omkring, stod och läste högt ur en resekatalog som hyrde ut stugor på Åland. Efter cirka 10minuters prat om att kränga stugor på Åland, så avslutar han med att säga "Jag hatar finnar, finnar kan dö, jag hatar finnar som inte kan prata svenska." Typ så gick det till.
Imorgon ska jag återigen jobba, snälla Kristin gav mig sex timmar på en söndag, vilket innebär efterlängtade cash för min del. Varför är det alltid så långt fram tills den 25e varje månad?
Nu måste jag sova, börjar tio imorgon. Hej!
Nyårslöften
Ah, jag har ju nästan missat något väldigt obligatoriskt. Nyårslöften. Iår blev det;
- Sluta äta godis (Förra gången åt jag inte godis på tre år, och eftersom jag inte är så förtjust i det så blir det inte särskilt svårt.)
- Gå ner alla de kilon som jag gått upp. (Det var när jag upptäckte att tacochips är väldigt gott, som jag gick upp massvis. En påse varje eftermiddag, i sällskap med dåliga sitcoms blev min död.)
- Börja träna på Nautilus i februari. (Petra och jag gjorde en deal, så nu jäklar!)
- Anstränga mig i skolan. (Vilket innebär att jag inte ska skolka pga dessa anledningar; "Men jag är ju inte bra på matte", "spanska är ju trist", "men det är ju trots allt sista lektionen.." )
- Utöka min studieplan. (Jag är ju trots allt intelligent, varför inte göra något av det?)
- Ta körkort. (Jag måste bara få arslet ur vagnen. Men snart så.. Hmm?)
Det var de som bara måste bli avklarade. Sen så tänker jag kontinuerligt lära mig något nytt, så ofta det bara går. Det kan vara precis vad som helst, allt ifrån saker som gör mig mer allmänbildad, till att lära mig bolla med en fotboll, bädda sängen varje morgon, laga mat, ja egentligen precis vad som helst. Så om du vill lära mig något nytt, hör av dig! :)
Vad har ni för nyårslöften?
- Sluta äta godis (Förra gången åt jag inte godis på tre år, och eftersom jag inte är så förtjust i det så blir det inte särskilt svårt.)
- Gå ner alla de kilon som jag gått upp. (Det var när jag upptäckte att tacochips är väldigt gott, som jag gick upp massvis. En påse varje eftermiddag, i sällskap med dåliga sitcoms blev min död.)
- Börja träna på Nautilus i februari. (Petra och jag gjorde en deal, så nu jäklar!)
- Anstränga mig i skolan. (Vilket innebär att jag inte ska skolka pga dessa anledningar; "Men jag är ju inte bra på matte", "spanska är ju trist", "men det är ju trots allt sista lektionen.." )
- Utöka min studieplan. (Jag är ju trots allt intelligent, varför inte göra något av det?)
- Ta körkort. (Jag måste bara få arslet ur vagnen. Men snart så.. Hmm?)
Det var de som bara måste bli avklarade. Sen så tänker jag kontinuerligt lära mig något nytt, så ofta det bara går. Det kan vara precis vad som helst, allt ifrån saker som gör mig mer allmänbildad, till att lära mig bolla med en fotboll, bädda sängen varje morgon, laga mat, ja egentligen precis vad som helst. Så om du vill lära mig något nytt, hör av dig! :)
Vad har ni för nyårslöften?
Besvikelser
Jag måste påpeka en tanke kring nyårsdagens besvikelse. Först och främst börjar det nya året aldrig bra, eftersom man alltid vaknar upp med en överhängande baksmälla, mascara i hela ansiktet och äter chips till frukost. Det är ju konstant nyårsdagens första besvikelse, men besvikelse nummer 2 är nästan snäppet värre. Jag kommer hem, och väl hemma står det en dingnande fruktbricka med allehanda ost och kex på köksbordet. Mumma tänker jag, och börjar göra iordning ett fat med vindruvor, carambole, olika slags meloner, brieost, kex... Det verkligen vattnas i munnen. Det är då jag ser kiwin. Kiwi, som är så fruktansvärt gott.. Jag bestämmer mig för att ta all kiwi som finns kvar, när det slår mig att jag för cirka två månader senare blev allergisk mot kiwi. Sensmoralen i den här sagan är att det suger att vara allergisk som goda och nyttiga saker som kiwi. Kan jag inte få bli allergisk mot min trotjänare Hägendaaz Strawberry Cheescake?
Om en timme bör jag börja röra mig mot jobbet, där jag ska slava ända fram till stängning. Det är ju alltid lika roligt att klaga på jobbet, men det är tamejfan ingen som gråter den 25e varje månad.
Om en timme bör jag börja röra mig mot jobbet, där jag ska slava ända fram till stängning. Det är ju alltid lika roligt att klaga på jobbet, men det är tamejfan ingen som gråter den 25e varje månad.
2005
Musik och människor som berört mig under året.
Vi börjar väl med musiken;
Bruce Springsteen - Thunder Road
”So Mary climb in, it’s a town full of losers and I’m pulling out of here to win”
Bruce Springsteen - Born to run
"I wanna die with you Wendy on the streets tonight, in an everlasting kiss"
Bruce Springsteen - Lost in the Flood
"Hey man, you think that's oil? Man, that ain't oil that's blood"
Bruce Springsteen - Devils&Dust
"We're a long long way from home Bob, home's a long long way from us"
Josh Groban - You raise me up
"You raise me up, to more than I can be"
Thin Lizzy - Cowboy Song
"Let me keep spinning til' I hit the ground"
Moneybrother - They're building walls around us
"For all intents and purposes, man, it's easier to leave "
Dire Straits - Heavy Fuel
"It took six hamburgers and scotch all night, nicotine for breakfast just to put me right"
Creed - One Last Breath
"It seems I found the road to nowhere, and I’m trying to escape"
Bob Dylan - Subterranean Homesick Blues
"God knows when but you're doin' it again"
Mikael Wiehe - Flickan och Kråkan
"Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död."
Björn Afzelius - Fröken Julie
"Julie, ja så var visst ditt namn, ja jag minns du föll av stolen, när jag sa att mitt var Juan"
Människorna som berört mig under året, det är en svår lista att göra. Självklart har alla mina vänner haft en enormt stor betydelse, men det finns vissa människor som har fått mig att känna det där lilla extra, vare sig det är bra eller dåligt.
Sandi
Jag finner inga ord, det är fortfarande så overkligt.
Sam
Du har varit så stark, och du kommer alltid vara en del av min familj.
Morgan
Älskar dig mer än någonsin nu.
Malin
Det som hänt dig gör ont i mig.
Petra
Dig kan man nå dygnet runt, och hos dig har man alltid en sovplats om livet blir jobbigt.
2005 visade sig vara det värsta året hittils i mitt liv, det året som allt värdelöst var tvunget att hända. Men vi har alla blivit starkare utav det som hänt, och vi tar vara på varandra istället för att vara förbannade på livet. Vissa läxor man får lära sig är hårda och otroligt jobbiga, men de läxorna är oftast de viktigaste.
I need you to be so much closer..
Vi börjar väl med musiken;
Bruce Springsteen - Thunder Road
”So Mary climb in, it’s a town full of losers and I’m pulling out of here to win”
Bruce Springsteen - Born to run
"I wanna die with you Wendy on the streets tonight, in an everlasting kiss"
Bruce Springsteen - Lost in the Flood
"Hey man, you think that's oil? Man, that ain't oil that's blood"
Bruce Springsteen - Devils&Dust
"We're a long long way from home Bob, home's a long long way from us"
Josh Groban - You raise me up
"You raise me up, to more than I can be"
Thin Lizzy - Cowboy Song
"Let me keep spinning til' I hit the ground"
Moneybrother - They're building walls around us
"For all intents and purposes, man, it's easier to leave "
Dire Straits - Heavy Fuel
"It took six hamburgers and scotch all night, nicotine for breakfast just to put me right"
Creed - One Last Breath
"It seems I found the road to nowhere, and I’m trying to escape"
Bob Dylan - Subterranean Homesick Blues
"God knows when but you're doin' it again"
Mikael Wiehe - Flickan och Kråkan
"Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död."
Björn Afzelius - Fröken Julie
"Julie, ja så var visst ditt namn, ja jag minns du föll av stolen, när jag sa att mitt var Juan"
Människorna som berört mig under året, det är en svår lista att göra. Självklart har alla mina vänner haft en enormt stor betydelse, men det finns vissa människor som har fått mig att känna det där lilla extra, vare sig det är bra eller dåligt.
Sandi
Jag finner inga ord, det är fortfarande så overkligt.
Sam
Du har varit så stark, och du kommer alltid vara en del av min familj.
Morgan
Älskar dig mer än någonsin nu.
Malin
Det som hänt dig gör ont i mig.
Petra
Dig kan man nå dygnet runt, och hos dig har man alltid en sovplats om livet blir jobbigt.
2005 visade sig vara det värsta året hittils i mitt liv, det året som allt värdelöst var tvunget att hända. Men vi har alla blivit starkare utav det som hänt, och vi tar vara på varandra istället för att vara förbannade på livet. Vissa läxor man får lära sig är hårda och otroligt jobbiga, men de läxorna är oftast de viktigaste.
I need you to be so much closer..
deja vu
Det känns som om historien bara upprepar dig, som om jag ständigt hamnar i samma deja vu, och att jag gång på gång måste uppleva och gå igenom detta med mina vänner. För att beskriva hur det känns, på ren svenska, så finns det bara en mening som funkar; Det suger så in i helvete.
Händer detta någon mer av mina vänner, så är det endast en sak som gäller;
kastrering, stympning och allmän avrättning.
2005 är ett värdelöst år. Det fick inte ens sluta bra.
Händer detta någon mer av mina vänner, så är det endast en sak som gäller;
kastrering, stympning och allmän avrättning.
2005 är ett värdelöst år. Det fick inte ens sluta bra.
allting är ju relativt
Rent allmänt så är vintern helt värdelös. Det är kallt, man måste gå i klumpiga skor och tjocka äckliga jackor. Slasket gör att vad man än tar på sig så blir det ändåså förstört. Det var vad jag hade att säga om vintern. Nu tänker jag däremot ta upp vad jag håller på att flippa ur på mer eller mindre dagligen;
1. Först och främst, människor som verkligen bara måste vara griniga när de väl bestämt sig för det, och som absolut inte kan piggas upp vad man än säger. Alla drabbas väl av det här mer eller mindre, men för guds skull, försök iallafall! Det blir inte roligare än vad man gör det till.
2. Människors behov av att vara fjortisar, utan att de själva tänker på det. Exempel är detta evinnerliga 'festande', där hälften däckar innan tio. Vad är poängen med det? (som parantes kan man ju fråga sig varför man dricker tills man däckar över huvud taget..) Vissa människor bara mååste dricka, festa, hångla med alla och allt det där tjafset enbart för att de ska känna att de är 'någon/något'. Det känns som om människor i allmänhet har glömt vad som är viktigt. Det för oss direkt till punkt 3.
3. Det som är viktigt, och värt att ta vara på är familjen, vännerna och alla dom härliga stunder man har med dem. Hur härliga är de stunder, egentligen, när hälften spydde och andra halvan bara har minnesluckor? Umgås på andra sätt med era vänner. Istället träffas folk enbart när det vankas sprit/fest. Det är både patetiskt och sorgligt.
4. Förmågan folk har att alltid lägga sig i allting. "Åh, vem hånglade med vem? Vem är intresserad av vem?" och allt annat som mest i mina öron kan liknas vid; blabla gughgiohsd. Typ.
5. Människors förmåga att kläcka ur sig massor med elaka saker, utan att ens använda ett uns utav sarkasm eller ironi. Ni kan lägga ner genast, för det är bara GAH! Refererar vidare till Petras blogginlägg som tog upp just detta ämne.
Det var allt som jag i allmänhet stör mig på just nu. Sista punkten i dagens (kvällens?) tankar är; Varför ska det vara så jäkla svårt att veta vad man vill? Jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte hur jag vill ha det, jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte varför och jag vet ingenting. Massor med tankar, känslor och allmänna vederstyggelser bara far omkring i mig, runt mig och fanimej precis överallt. Vilka kommer finnas kvar när det börjar bli ryckigt? Vilka kan man lita på i vått och torrt? Vilka är äkta och vilka är lika fejk som silikon? aah, jag blir galen. Det känns som om alla mer eller mindre börjar bli suddiga i kanterna, konturerna försvinner tillsammans med det man trodde man faktiskt visste om sina vänner/bekanta/whatever.
Jag vet inte vad jag vill, och jag har inte den blekaste aningen om vad det kommer att bli av mig. Allt jag vet är att Bruce är Gud, vintern är fruktansvärd, sommaren återvänder varje år och att kaffe är det enda som håller mig vaken när det är mörkt, kallt och väldigt mycket vinter ute. (Annars också, egentligen, men det passade inte riktigt in.)
Om en månad more or less blir jag arton. Sen är det inte långt kvar tills det verkliga livet börjar. Vilka vågar släppa den trygga, tråkiga vardagen och åka med mig? Vi kan leva på luft, sålänge vi har kul, och sålänge vi är med varandra. Detta förutsätter förståss att vi har kaffe och snus. Jag börjar om; Vi kan leva på luft, kaffe och snus. Bättre.
Eftersom det här inlägget verkar bli lite för långt för att man ska orka hålla ögonlocken öppna under hela den stunden som det tar att läsa, förstå och acceptera det som är skrivet här, så tänker jag därför bara avsluta lite kort med ett väl utvalt citat;
"all the bridges in the world won't save you if there's no other side to cross to"
It could all be so simple but you rather make it hard .. Picture us on the road, with me behind the wheel, driving us both away from here...
1. Först och främst, människor som verkligen bara måste vara griniga när de väl bestämt sig för det, och som absolut inte kan piggas upp vad man än säger. Alla drabbas väl av det här mer eller mindre, men för guds skull, försök iallafall! Det blir inte roligare än vad man gör det till.
2. Människors behov av att vara fjortisar, utan att de själva tänker på det. Exempel är detta evinnerliga 'festande', där hälften däckar innan tio. Vad är poängen med det? (som parantes kan man ju fråga sig varför man dricker tills man däckar över huvud taget..) Vissa människor bara mååste dricka, festa, hångla med alla och allt det där tjafset enbart för att de ska känna att de är 'någon/något'. Det känns som om människor i allmänhet har glömt vad som är viktigt. Det för oss direkt till punkt 3.
3. Det som är viktigt, och värt att ta vara på är familjen, vännerna och alla dom härliga stunder man har med dem. Hur härliga är de stunder, egentligen, när hälften spydde och andra halvan bara har minnesluckor? Umgås på andra sätt med era vänner. Istället träffas folk enbart när det vankas sprit/fest. Det är både patetiskt och sorgligt.
4. Förmågan folk har att alltid lägga sig i allting. "Åh, vem hånglade med vem? Vem är intresserad av vem?" och allt annat som mest i mina öron kan liknas vid; blabla gughgiohsd. Typ.
5. Människors förmåga att kläcka ur sig massor med elaka saker, utan att ens använda ett uns utav sarkasm eller ironi. Ni kan lägga ner genast, för det är bara GAH! Refererar vidare till Petras blogginlägg som tog upp just detta ämne.
Det var allt som jag i allmänhet stör mig på just nu. Sista punkten i dagens (kvällens?) tankar är; Varför ska det vara så jäkla svårt att veta vad man vill? Jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte hur jag vill ha det, jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte varför och jag vet ingenting. Massor med tankar, känslor och allmänna vederstyggelser bara far omkring i mig, runt mig och fanimej precis överallt. Vilka kommer finnas kvar när det börjar bli ryckigt? Vilka kan man lita på i vått och torrt? Vilka är äkta och vilka är lika fejk som silikon? aah, jag blir galen. Det känns som om alla mer eller mindre börjar bli suddiga i kanterna, konturerna försvinner tillsammans med det man trodde man faktiskt visste om sina vänner/bekanta/whatever.
Jag vet inte vad jag vill, och jag har inte den blekaste aningen om vad det kommer att bli av mig. Allt jag vet är att Bruce är Gud, vintern är fruktansvärd, sommaren återvänder varje år och att kaffe är det enda som håller mig vaken när det är mörkt, kallt och väldigt mycket vinter ute. (Annars också, egentligen, men det passade inte riktigt in.)
Om en månad more or less blir jag arton. Sen är det inte långt kvar tills det verkliga livet börjar. Vilka vågar släppa den trygga, tråkiga vardagen och åka med mig? Vi kan leva på luft, sålänge vi har kul, och sålänge vi är med varandra. Detta förutsätter förståss att vi har kaffe och snus. Jag börjar om; Vi kan leva på luft, kaffe och snus. Bättre.
Eftersom det här inlägget verkar bli lite för långt för att man ska orka hålla ögonlocken öppna under hela den stunden som det tar att läsa, förstå och acceptera det som är skrivet här, så tänker jag därför bara avsluta lite kort med ett väl utvalt citat;
"all the bridges in the world won't save you if there's no other side to cross to"
It could all be so simple but you rather make it hard .. Picture us on the road, with me behind the wheel, driving us both away from here...
läs mellan raderna
Gah, jag blir tokig. Vad är det för fel på folk? Jag blir så trött på människor som går bakom ryggen på andra, som tror att säger dom säger och gör inte ska komma upp till ytan tillslut. Varför vara så jäkla falsk? Var ärlig mot er själva och andra istället. Tydligen har folk STORA problem med detta. Man lär sig med tiden iallafall vilka man kan lita på, vilka som alltid kommer finnas där och vilka som är sig själva. Och tro mig, även om ni anser att ni inte är en sådan person, så lär ni bli varse om detta. Vakta er tunga, för ni lär få äta upp allt ni sagt en vacker dag. Kan inte människor växa upp? Kan inte människor lära sig att det tjänar ingenting till att snacka skit, skvallra och whatever.
Ni behöver en kurs i livets instruktioner, ifall ni vill ha några kvar vid er sida i slutet. Visst, man kan lita på alla, man kan TRO att folk älskar en, uppskattar en och gör allt detta trots att man kan bli smärre galen, arg eller grinig ibland. Men människor accepterar inte sånt hur länge som helst. De bör inte göra det iallafall. Jag har slutat med det. Vid en viss punkt i livet växer man upp, och lär sig en hel del om andra och om sig själv. Det ni bör lära er idag, som jag önskar att jag vetat för längesen är:
Det dina vänner gör mot andra, vänner, bekanta, som ovänner, kan dom lika gärna göra mot dig. I dagens läge är tydligen inte vänskap något att slåss för, något att hålla hårt i. Men att bara skaffa nya människor som står ut med en funkar inte. Dom som du skapat ett liv med då? Dom som delat allt med dig? Håll hårt i dom, och var ärlig mot dem. Säg vad du tycker istället för att gå bakom deras rygg. Är du ärlig mot mig så kommer jag att vara ärlig mot dig.
Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om det.
Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du får och sov inte så mycket som du skulle vilja.
När du säger: ”Jag älskar dig”, säg det på riktigt.
När du säger: ”Jag är ledsen”, se personen i ögonen.
Driv aldrig med andras drömmar.
Ni behöver en kurs i livets instruktioner, ifall ni vill ha några kvar vid er sida i slutet. Visst, man kan lita på alla, man kan TRO att folk älskar en, uppskattar en och gör allt detta trots att man kan bli smärre galen, arg eller grinig ibland. Men människor accepterar inte sånt hur länge som helst. De bör inte göra det iallafall. Jag har slutat med det. Vid en viss punkt i livet växer man upp, och lär sig en hel del om andra och om sig själv. Det ni bör lära er idag, som jag önskar att jag vetat för längesen är:
Det dina vänner gör mot andra, vänner, bekanta, som ovänner, kan dom lika gärna göra mot dig. I dagens läge är tydligen inte vänskap något att slåss för, något att hålla hårt i. Men att bara skaffa nya människor som står ut med en funkar inte. Dom som du skapat ett liv med då? Dom som delat allt med dig? Håll hårt i dom, och var ärlig mot dem. Säg vad du tycker istället för att gå bakom deras rygg. Är du ärlig mot mig så kommer jag att vara ärlig mot dig.
Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att du tycker om det.
Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du får och sov inte så mycket som du skulle vilja.
När du säger: ”Jag älskar dig”, säg det på riktigt.
När du säger: ”Jag är ledsen”, se personen i ögonen.
Driv aldrig med andras drömmar.
Om du inte håller med eller har samma åsikt, förbli ändå lojal.
När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.
När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.
Läs fler böcker och se mindre på TV.
När du blir gammal minns det som varit, då kan du njuta av det en andra gång.
Läs mellan raderna.
Avbryt aldrig någon som håller på att visa dig sin tillgivenhet.
Lägg inte näsan i blöt.
Har ni lärt er något ännu? Kanske.. Men lova mig att från och med imorgon så kommer ni att vara ärliga mot andra (speciellt era vänner), döm inte människor, gå inte bakom ryggen på dem som du kallar för dina vänner och framför allt; var ärlig mot dig själv. Säg upp vänskaper du inte vill ha, gör inte saker du mår dåligt av, och lär dig utav dina misstag.
Och till mina "vänner". Vänner inom "kaninöron", eftersom man aldrig kan veta vilka som finns där för en, om de inte är ärliga. Jag dömer er inte, men många är inte ärliga. Vissa är, men andra inte. Hur ska jag veta? Ni är inte alla ärliga mot er själva, och inte mot mig. Umgås inte med mig om ni inte vill ha mig som er vän. Svik mig inte, ljug inte, dela med er utav det ni känner, och lyssna på det som jag känner. Bry er, för jag bryr mig om er. Jag tänker inte hålla tag i vänner som inte vill ha mig i sina liv. Men det kan inte jag se eller veta, ni får vara ärliga. Hellre ett ärligt nej än ett falsk ja.
Känns det bra?
Ni som får ett sug i magen, eller vart som helst, ni bör tänka till lite. Ärlig? Hm?
Och tro mig, jag vet/känner saker som ni tror att jag inte vet/känner. Jag kan ta reda på vilka som går att lita på, eller så kommer det fram tillslut. Men inte från den personen, utan från någon annan. Att vara ärlig tjänar man på i längden. Det går att förlåta en ärlig person. Men lögnare har jag inte mycket tillövers för.
’ni är mitt liv men vi är inte ensamma. vi har ju varandra.’
Ni ska veta att vissa av er älskar jag, som om ni vore min egen familj. Det skulle bara vara skönt att få det gensvaret tillbaka från er. Vissa får man det ifrån, andra inte.
"Vi pratar om vart vi ska inatt, men jag antar att vi menar hela livet."
Mamma, Pappa, Morgan och Andréas. Värdefulla. Att man kan älska människor så mycket, när man på sätt och vis blivit påtvingad dem, man har ju inte valt sin familj själv. Och utan tvekan ska Sam räknas in här. Det är en bra fråga, hur kan man älska någon så mycket, när man träffats så få gånger? Hur kan hela min värld rämna när det hänt dig något? Hur kan du kännas som en bror för mig? Du är så äkta. Du talar inte ens samma språk som mig och familjen. Pappa kan max 20 ord på engelska, men han älskar dig lika mycket som alla andra, även fast han inte kan prata med dig. Det är något speciellt med dig.
Och vännerna, plus alla andra som kikar in här. Jag försöker inte kasta skit på någon genom det här inlägget. Ni som inte är ärliga mot mig, ni som döljer saker för mig - vad är det som är så farligt med sanningen? Jag tror inte ens att någon av er känner mig helt och hållet. Jag är inte helt säker här, men nästan. Ni har ju lärt känna olika delar utav mig, allihopa.
"There is a crack in everything, that's how the light get in.."
det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid, ibland är det så..
wake up and smell the coffey
Aaah, jag tänkte ta tillfället i akt och diskutera de sjuka saker som pågår i världen, i Sverige och i Flen. Kortfattat helt enkelt saker som är irriterande.. Terrorism sucks, vad är det för fel på folk? NEJ, det kommer inte komma någon messias, jesus, allah eller jehova som kommer att rädda er och frälsa folket. Folket har fått en hjärna, folket har lärt sig att tänka själva. Folket har vetenskapen, och då är det omöjligt att tro på en skäggig gubbe i himlen som är chef. Folket behöver inte frälsning, eftersom folket frälsas av sin nya gud; Medierna. Åh my god, teven äger. Teven har allt! Intriger, kärlek, humor, vänskap, lycka, sorg... Allt som vi borde ge oss ut i livet och skaffa istället. Alltså, terrorister och teven kan åka åt samma håll. Detsamma gäller pedofiler, seriöst? Sök hjälp eller dö. Vidrigt. Barn är framtiden, inte nån jäkla lustleksak. Urk.
Och i lilla Flen, en livs levande dokusåpa. Har blir alla kära i bästa vännens partner, hånglar med alla, är otrogna mot alla, förälskar sig på två sekunder, gör slut efter en vecka, skola/jobb pressar oss till vansinne, desperationen flödar, hur fan ska man hinna med allt? (allt och alla, för dem som så vill)
Vi borde bara stanna upp och inse vilket vansinneshål vi lever i. Vad är det vi värderar? Vad har vi för mål? Varför är det fortfarande "coolt" att röka, vara en player och göra bort sig totalt i skolan? När ska vi växa upp? Varför är alla så desperat törstande efter bekräftning?
Nej, dags att bärja värdesätta det vi har, och det vi älskar. Dom vi älskar. Vi är inte lovade morgondagen, vi har bara idag. Ta vara på er själva och de som betyder något för er. Utnyttja aldrig någons goda vilja, var ärlig, känn efter vart du själv står. Behöver du verkligen all bekräftelse? Alla flirtar med människor du egentligen inte vill ha? Var ärlig mot dig själv, då blir det enklare att vara ärlig mot andra. Och, ett stor OCH här. Det här är viktigt. Jag älskar dig - det är inte något man hasplar ur sig. Äkta, riktig svidande kärlek är såhär: "Being hated by you would still be better than being loved by anyone else." Säg bara sånt du verkligen menar. Och som en sista slutkläm; läs fler böcker. lär dig fler saker. lär dig vad som helst, för det är helt enkelt såhär: Kunskap är makt. Kunskap är någonting som du aldrig får nog av. Och du kan bara vara dig själv, varken mer eller mindre. Få människor att förstå det. Få dom att värdesätta dig för den du är. Gillar dom det inte, fine, let them leave. Vilka som är ens riktiga vänner, det får man lära sig när situationerna snurrar till sig, när det dyker upp svårigheter - närr allt är skit. De som bryr sig, de som frågar hur det är, de som vågar vara ärliga, de som vågar säga vad de tycker, de som man kan lita på i vått och torrt - Ta hand om dem. Den gruppen människor är en minoritet. Var en del av den minoriteten. Bry dig om folk. Visa vem du är på riktigt, så ska du få se deras riktiga jag. Och sluta sök bekräftelse, du duger som du är. Med eller utan skavanker (jag hoppas att du har några), skavanker och dåliga vanor gör oss till de vi är. Vad vore jag utan mitt konstanta snusande, mina tappra försök att pracka på folk böcker som de borde läsa, filmer som de borde se och all rockmusik de borde lyssna på? Vad vore jag utan min dumdristiga lathet, mian högt flygande framtidsplaner, mitt ständiga pratande, besattheten av skor och Elle/Illustrarad vetenskap/allt om historia/korsord/jeopardy/C.S.I.? Det är ens egenheter som formar en till en person, till en person som man antingen älskar eller hatar, valet är ditt. I vilket fall som helst, säg till folk vad du känner. Det kan göra stor skillnad för någon.
Så sant som det är sagt, wake up and smell the coffey. Det blir vad du gör det till. Så snälla, gör det bra.
Ida ville vara med i detta inlägg, so here we go: Eftersom Ida varken är terrorist, pedofil, teve- älskare eller desperat - Love Ya!
// Pernilla;
”Jag tycker om meningslösa tavlor, dörröverstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar,
allmogemålningar, urmodig litteratur, munklatin, erotiska böcker utan rättstavning,
romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, urgamla operor,
meningslösa refränger, naiva rytmer. Jag drömmer korståg, upptäcksresor som
aldrig blivit beskrivna, republiker utan hävder, kvävda religionskrig, revolutioner i
seder och bruk, världsdelar som ändrar läge, folkslag som byter plats på jorden:
jag tror på all slags trolldom. Jag skriver tystnader och nätter, jag säger det osägbara.
Jag ger form åt svindlande känslor.”
Och i lilla Flen, en livs levande dokusåpa. Har blir alla kära i bästa vännens partner, hånglar med alla, är otrogna mot alla, förälskar sig på två sekunder, gör slut efter en vecka, skola/jobb pressar oss till vansinne, desperationen flödar, hur fan ska man hinna med allt? (allt och alla, för dem som så vill)
Vi borde bara stanna upp och inse vilket vansinneshål vi lever i. Vad är det vi värderar? Vad har vi för mål? Varför är det fortfarande "coolt" att röka, vara en player och göra bort sig totalt i skolan? När ska vi växa upp? Varför är alla så desperat törstande efter bekräftning?
Nej, dags att bärja värdesätta det vi har, och det vi älskar. Dom vi älskar. Vi är inte lovade morgondagen, vi har bara idag. Ta vara på er själva och de som betyder något för er. Utnyttja aldrig någons goda vilja, var ärlig, känn efter vart du själv står. Behöver du verkligen all bekräftelse? Alla flirtar med människor du egentligen inte vill ha? Var ärlig mot dig själv, då blir det enklare att vara ärlig mot andra. Och, ett stor OCH här. Det här är viktigt. Jag älskar dig - det är inte något man hasplar ur sig. Äkta, riktig svidande kärlek är såhär: "Being hated by you would still be better than being loved by anyone else." Säg bara sånt du verkligen menar. Och som en sista slutkläm; läs fler böcker. lär dig fler saker. lär dig vad som helst, för det är helt enkelt såhär: Kunskap är makt. Kunskap är någonting som du aldrig får nog av. Och du kan bara vara dig själv, varken mer eller mindre. Få människor att förstå det. Få dom att värdesätta dig för den du är. Gillar dom det inte, fine, let them leave. Vilka som är ens riktiga vänner, det får man lära sig när situationerna snurrar till sig, när det dyker upp svårigheter - närr allt är skit. De som bryr sig, de som frågar hur det är, de som vågar vara ärliga, de som vågar säga vad de tycker, de som man kan lita på i vått och torrt - Ta hand om dem. Den gruppen människor är en minoritet. Var en del av den minoriteten. Bry dig om folk. Visa vem du är på riktigt, så ska du få se deras riktiga jag. Och sluta sök bekräftelse, du duger som du är. Med eller utan skavanker (jag hoppas att du har några), skavanker och dåliga vanor gör oss till de vi är. Vad vore jag utan mitt konstanta snusande, mina tappra försök att pracka på folk böcker som de borde läsa, filmer som de borde se och all rockmusik de borde lyssna på? Vad vore jag utan min dumdristiga lathet, mian högt flygande framtidsplaner, mitt ständiga pratande, besattheten av skor och Elle/Illustrarad vetenskap/allt om historia/korsord/jeopardy/C.S.I.? Det är ens egenheter som formar en till en person, till en person som man antingen älskar eller hatar, valet är ditt. I vilket fall som helst, säg till folk vad du känner. Det kan göra stor skillnad för någon.
Så sant som det är sagt, wake up and smell the coffey. Det blir vad du gör det till. Så snälla, gör det bra.
Ida ville vara med i detta inlägg, so here we go: Eftersom Ida varken är terrorist, pedofil, teve- älskare eller desperat - Love Ya!
// Pernilla;
”Jag tycker om meningslösa tavlor, dörröverstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar,
allmogemålningar, urmodig litteratur, munklatin, erotiska böcker utan rättstavning,
romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, urgamla operor,
meningslösa refränger, naiva rytmer. Jag drömmer korståg, upptäcksresor som
aldrig blivit beskrivna, republiker utan hävder, kvävda religionskrig, revolutioner i
seder och bruk, världsdelar som ändrar läge, folkslag som byter plats på jorden:
jag tror på all slags trolldom. Jag skriver tystnader och nätter, jag säger det osägbara.
Jag ger form åt svindlande känslor.”
Oförlåtligt.
Det känns jobbit att behöva skriva detta, samtidigt som det känns rätt. Jag tänker inte nämna ett enda namn, för alla inblandade vet vad detta handlar om. Se det som ett personligt brev, öppet för allmänheten.
För det första; Jag kan inte ens förstå. Det Du har gjort är oförlåtligt. Det värsta sveket som vi alla känner till genomför Du, och dessutom så döljer Du det. Jag trodde inte det här om Dig. Och Du vet, så himla väl, att den hon ringer direkt, och den hon kan prata med; det är jag. Hur tror du det kändes för mig, när jag svarade i telefonen och allt jag hörde var gråt? Jag blev handlingsförlamad. Mina händer och armar kändes otympliga, jag ville bara hålla om henne, trösta, krama. Bara finnas där. Du la allt detta i mina händer. Du har fått mig att behöva höra och uppleva hur förkrossad en av mina vänner, en av mina närmsta vänner någonsin, kan bli. Du har sårat en den finaste, underbaraste, omtänksammaste och ärligaste vännen jag någonsin haft. Han har sårat henne, men Du, Du har sårat mig. Tre svåra saker har jag upplevt i mitt liv. Två orsakade av ödet, totalt omöjliga för någon att förhindra. En orsakad av alkohol. Men att den fjärde skulle vara orsakad av Dig, en av mina bästa vänner, det trodde jag aldrig. Inte ens i min vildaste, djupaste fantasi skulle jag kunna föreställa mig något sådant. Det är helt obegripligt för mig. Fullständigt. Jag har aldrig känt så många känslor på en och samma gång. Ledsamhet, omtanke, modersinstinkter för min vän, min underbara, trogna vän. För Dig? Ilska, hat, alla de aggressioner Du kan föreställa Dig. Samtidigt tycker jag synd om Dig. Du saknar själ. Du har ingen medkänsla, ingen empati, ingen sympati för människorna runt omkring Dig. Det Du har gjort är oförlåtligt. Jag har ingen som helst respekt kvar för Dig. Jag känner ingen förtroende. Hur ska någon någonsin kunna lita på Dig igen? Du har klivit över en osynlig gräns. Gräns; snarare en mur. Den är svårt att kliva över. Hjärtat säger ifrån. Hjärnan säger ifrån. Men när man är över den, då är det försent. Det är försent för Dig. Det finns inget hopp kvar.
Allt min tid som jag haft med Dig är som bortblåst. Den finns inte längre. Det finns inga glada minnen kvar. Fysisk smärta går att hantera, men psykisk smärta bildar sår som aldrig läker. Du har gett min vän och mig varsitt sår som aldrig kommer läka. Aldrig förut, i hela mitt liv, har en vän svikit mig. Och att Du skulle bli den första, det trodde jag aldrig. Jag väljer mina vänner med omsorg, men jag misslyckades med Dig. Du vet att jag skulle kunna gå genom eld och vatten för mina vänner. Speciellt hon. Men du fick mig att behöva sitta i elden. Stanna kvar. Jag kommer aldrig att kunna förlåta Dig. Aldrig någonsin. Det Du har gjort är oförlåtligt. Oförståligt. Allt jag känner för Dig är ilska och hat. I den här frågan fanns det inte ens en möjlighet att 'välja sida'. Det Du gjorde, låste fast mina fötter på en sida, och den är inte Din. Och inte ens när helvetet fryser till is tänker jag byta sida. Du har svikit mig. Du har sårat mig. Men värst av allt så har Du sårat min vän. Och något sådant tänker jag aldrig förlåta. Aldrig någonsin. De jag håller av, de som står min närmast, är guld värda för mig. Min familj, mina vänner = mitt liv. Jag gör allt för dem. Du behöver inte räkna in Dig själv i den kategorin längre. Jag tänker tala om det här för Dig, ansikte mot ansikte så att Du ska få en bild av den smärta Du åstadkommit. Hoppas den bilden aldrig lämnar Din näthinna. Ha den som en påminnelse över att Du klivit över gränsen. Och att Du kommer aldrig kunna återvända. En gång, är en gång för mycket. Ett steg för långt.
Du är bara luft för mig. Du finns inte. Aldrig mer. Ta åt Dig av vartenda ord som står skrivet här; de kommer ifrån hjärtat.
Och till min underbara vän; Jag älskar dig, och jag finns alltid här för dig. Jag skulle aldrig tveka en sekund med att komma till din undsättning. Jag finns här när du vill prata. När du bara vill vara. När som helst. Dygnet runt, året om. Du är en riktig vän, och jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för dig, och hur glad jag är över att få ha dig som min vän.
Pernilla - 5 augusti, 23:10